Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

handlingsfokuseringen, något som rentav leder till en internalisering av
pojkskapet.
Simone är tvungen att snabbt fatta ett beslut, skall hon spela
med i felläsningen eller bekänna kön?: ”Skulle jag säga som det var:
’Ursäkta, men det måste vara ett misstag. Jag är faktiskt en flicka. Jag
heter inte Simon utan Simone’ […] Och jag skulle ändå få heta Simon,
eller ’lilla pånken’, eller något annat lika lustigt”(Dårfinkar och
dönickar, 31). Simone kontrollerar också att hon inte bär några
avslöjande flickmarkörer:
Jag kände försiktigt över de kortklippta lockarna och försökte komma ihåg
hur jag sett ut i hallspegeln. Håret var nog tillräckligt kort och utan
hårklämmor eller band eller något annat som kunde avslöja mej. Tur att man
inte hade börjat få bröst som en del andra! Eller att man inte hade dragit på sig
en klänning i morse! Kläderna skulle lika gärna vilken kille som helst ha haft.
Utom trosorna förstås, men dom syntes ju inte som tur var. ’Tack’, sa jag, så
skrovligt och pojkaktigt jag kunde. (Dårfinkar och dönickar, 31)
Spegeln fyller en viktig funktion i flickskildringar. Genom den
upprättas en blick på det egna jaget och självreflektion möjliggörs.
Kristin Hallberg uppmärksammar speglingen som en central metafor i
flickskildring. 74 I detta fall är karaktären Simone tvungen att utgående
från sin minnesbild kontrollera att hennes främmandegjorda femininitet
är konsekvent. Det medel som står till buds för henne är att kontrollera
att den manliga blicken inte får fotfäste i någon form av feminina
markörer, eftersom den manliga blicken bara bryr sig om att avläsa ytan
och därmed tvingas läsa hennes könstillhörighet fel. Den blick Simone
här minns är däremot sin flickblick, eftersom hon vid betraktandet i
spegeln ännu inte har blivit tagen för pojke.
Problemet med en könsöverskridande berättarinstans är
uppenbar då den manliga författarens flickberättare rentav internaliserar
pojkskapet genom att säga ”dom”om andra flickor. Karaktären Simone
ger uttryck för en internalisering när hon undrar över om: ”Är det så att
tjejer har mer spårsinne än killar? Att dom liksom sniffar sig till saker
och ting som killar inte anar? Har dom ett annat luktsinne för det som
nästan inte märks? Jag tänkte över frågan medan jag teg. Och jag trodde
att det var så” (Dårfinkar och dönickar, 57). Om Simone, vilket kunde
74 Hallberg 1998, 125-136.
179