Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

karaktärerna i individuella, kollektiva och intersubjektiva är
klargörande. En kollektiv protagonist innebär att samtliga karaktärer
som fyller samma funktion i texten bildar en gemensam karaktär.
Nikolajevas paradexempel är Little Women där de fyra systrarna March
bildar en kollektiv huvudperson, vilket enligt Nikolajeva är ett av
barnlitteraturens särdrag. 21 En intersubjektiv karaktär å sin sida innebär
att det saknas ett fast subjekt, och läsaren måste pussla ihop bitar av
olika individuella medvetanden i texten. För flickskildringen är tanken
att de olika karaktärerna kan ingå i ett mönster, där de i själva verket
sammantaget bildar en karaktär, ett bra redskap. Tillsammans bildar
några karaktärer, vilka ofta representerar särskilda flicktyper, en mer
helgjuten flickkaraktär. Detta gäller för vissa flickskildringar. Andra
flickskildringar iscensätter helt enkelt olika flickkaraktärer kontrastivt.
De flickor som fyller funktionen att fördjupa skildringen av en annan
flicka kallar jag flankflickor. Detta begrepp kompletterar matrisens
grundtyper genom att ange vilken funktion dessa grundtyper kan inta i
texten. De förklädda flickorna kontrasteras både mot duktiga och mot
dåliga flickor, ofta sådana som är sexualiserade i högre grad än den
förklädda själv är. Flankflickan innebär genom sin vanlighet, präktighet
och anpassning, eller genom sin sexuella utlevelse och sina normbrott,
en motbild. Flankflickans roll är att understryka den förklädda flickans
överskridande karaktär. Anna i brun klänning i Dårfinkar och dönickar
är ett exempel på den snusförnuftiga vanliga flickan vilken betraktas
med förakt av den förklädda flickan. Många av flankflickorna i
förklädnadsromanerna är vanliga flickor: Maria i Anna-Carolinas krig,
Berta i Skugg-tetralogin, Sussi i Janne, min vän och Anna-Sofia i
Stortjuvens pojke.
Trippelkonstellationen i matrisen, det vill säga duktig flicka –
pojkflicka – dålig flicka, betonar pojkflickans centrala roll som en
förmedlare mellan de motpoler som ter sig förminskande för flickan.
Det är talande att detta mönster är genomgående även i en litteratur som
flickboken, vilken riktar sig till flickor och handlar om flickor, och att
denna kategori envetet ägnar sig åt att gestalta flickans pendling mellan
anpassning och protest i relation till könsmaktsstrukturer. Feministisk
forskning tar ofta avstamp i den annorlunda flickan. Germaine Greer
21 Nikolajeva 2002a, 67.
72