Musikaliska uttryck och funktioner i interaktiva v rldar - C64.com

and Culture of Videogames (2002) 172 , författad i samband med Game On-utställningen i
London, bl a använts mig av Andreas Langes artikel kring europeisk spelkultur “Report from
the PAL Zone. European Games Culture”, 173 ett inlägg som belyser just skillnaderna mellan
den europeiska spelmarkanden (med betoning av hemdatorer), mot marknaderna i USA och
Japan (med betoning av tv-spel).
Bland den mer teoretiskt anlagda litteraturen återfinns Videogames (2004) 174 , av James
Newman, The Medium of the Video Game (2001) 175 samt The Video Game Theory Reader
(2003) 176 , artiklar från ludology.org 177 och onlinetidskriften Game Studies, 178 lanserad 2001
som en del av etableringen av ludologi som ämne. Dessa har varit värdefulla för bl a de
begreppliga diskussionerna i uppsatsen och för diskussionen av genreproblematiken inom
datorspelsmediet. Både The Medium of the Video Game och The Video Game Theory Reader
är antologier med artiklar skrivna av olika forskare och branschpersoner som huvudsakligen
tar avstamp i ludologiska tankegångar. Antologiernas något spretiga innehåll kan sägas vara
symptomatiskt för ludologi som ämne, då detta kanske bäst kan beskrivas som en grupp av
forskare snarare än en gemensam teoretisk grundsyn eller metodologi för datorspel, samtidigt
som ludologi inneburit ett gemensamt ifrågasättande av den normativa ställning
narratologiska analysmetoder haft för studier av datorspel. 179
Särskilt ludologerna Jesper Juul och Gonzalo Frasca kan framhållas i sammanhanget.
Jesper Juul argumenterar för en restriktiv användning av narratologiska modeller på basis av
det slentrianmässiga sätt på vilket narratologiska modeller a priori förutsätts vara av relevans
för vår förståelse av kulturyttringar, genom hur narrativisering utgör en fundamental del av
mänskligt tänkande. 180 Gonzalo Frasca, å andra sidan, använder sin artikel ”Simulation versus
Narrative: Introduction to Ludology” (2003) 181 för att befästa sin ståndpunkt att datorspel bör
förstås som simulationer, och inte berättelser, och i detta ljus framstår icke-interaktiva inslag i
datorspel, t ex ”cut-scenes” hos datorspel vars funktion just ligger i drivandet av spelets
berättelse, också som ett slags hot mot spelarens involvering och känslomässiga engagemang i
spelet.
172
Lucien King (red.): Game On, the History and Culture of Videogames, London, Laurence King Publishing
2002.
173
Lange: “Report from the PAL Zone. European Games Culture”.
174
James Newman: Videogames, London, Routledge 2004.
175
Mark J. P. Wolf (red.): The Medium of the Video Game, 3 uppl, Austin, University of Texas Press 2005.
176
Mark J. P. Wolf (red.) och Bernard Perron (red.): The Video Game Theory Reader, New York, Routledge
2003.
177
http://www.ludology.org/ [2008-02-14].
178
http://gamestudies.org/ [2008-02-12].
179
Centrala namn är Jesper Juul, Markku Eskelinen, Aki Jarvinen, Gonzalo Frasca och Espen Aarseth, där
Aarseth med sin avhandling Cybertext: Perspectives on Ergodic Literature (1997) blev startskottet för
ifrågasättandet av narratologiska analysmodeller, se Frasca: ”Simulation versus Narrative”, sid 222 och sid 234,
fotnot 6; samt Espen Aarseth: Cybertext. Perspectives on Ergodic Literature, Baltimore, Johns Hopkins
University Press 1997.
180
”Since we use narratives to make sense of our lives, to process information, and since we can tell stories
about a game we have played, no genre or form can be outside the narrative. The problem is that this really is an
a priori argument. Narratives may be fundamental to human thought, but this does not mean that everything
should be described in narrative terms. And that something can be presented in narrative form does not mean that
it is narrative.”, Jesper Juul: ”Games Telling Stories? A Brief Note On Games and Narratives”,
http://www.gamestudies.org/0101/juul-gts/ [2008-02-12].
181
Gonzalo Frasca: ”Simulation versus Narrative. Intruduction to Ludology”, The Video Game Theory Reader,
Mark J. P. Wolf (red.) och Bernard Perron (red.), New York, Routledge 2003.
32