Musikaliska uttryck och funktioner i interaktiva v rldar - C64.com

SID med ett instrument och framhåller därmed att det inte kan finnas någon gräns för det
musikaliska skapandet, begränsningen ligger endast i kreativiteten. Även senare har denna
hållning bekräftats, 225 vilket kan ses i den mängd nyskapande musik för SID-chipet, s k
chipmusik, som gjorts de senaste åren och där ljudchipets unika musikaliska och ljudmässiga
egenskaper håller denna musikaliska subkultur vid liv. 226
För sin samtid öppnade SID upp för en rad nya musikaliska möjligheter i och med att
chipet var en komplett synthesizer. 227 Samtidigt dikterar SID de tekniska förutsättningarna
under vilket musikskapandet kan ta plats. SID-chipet använder tre ljudkanaler där varje
ljudkanal kan producera en av fyra ljudvågformer som ger olika klangfärg och där ljudet kan
röra sig över nio oktaver. 228 En begränsning utgör tre samtidigt klingande toner. Detta faktum
gjorde att spelkompositörerna fick göra ständiga avvägningar vid komponerandet, 229 eller
snarare programmerandet, av sina musikaliska kompositioner. Förutom musiköra behövde
datorspelskompositören ifråga nämligen behärska programmeringsspråk då C 64:an saknade
drivrutiner för ljudchipet, drivrutiner vilka istället behövde programmeras av
spelkompositören inför arbetet med spelmusiken. Datorspelskompositören Ben Daglish
förklarar saken närmre i en intervju av Ali Pouladi för Lemon64 genomförd den 6 februari
2004:
The SID was a simple 3 voice 'analogue' synthesiser, which one sent commands to in
order to create various sounds, much like any other synth. ("Play a sawtooth wave with
this volume envelope" etc.) On top of that sat a sequencer program which converted note
data to frequencies. The big difference was that we had to write the programs ourselves to
create the sounds and the notes, rather than there being "standards". Of course, this was
all text, typed in by hand, rather than having a nice Cubase'y style graphical editor. 230
Musiken skrevs i det processorsanknutna programmeringsspråket assembler, vanligtvis med
hjälp av en Assembler 231 varefter materialet sparades på kassett. 232 I en samtida gruppintervju
genomförd 1986 av den brittiska Commodore 64-tidskriften Zzap!64 med Rob Hubbard,
David Whittaker, Antony Crowther, Ben Daglish, Gary Liddon och Gary Penn framgår hur
detta arbetssätt var typiskt för de intervjuade kompositörerna. 233
225 ”The Commodore 64 and its derivatives such as the Commodore 128 have been popular with musicians due
to the machines’ excellent sound chip.”, Penfold: Computers and Music, obs! utkommen 1992, sid 76.
226 Svt-programmet Kontroll den 5 december 2005, videoband i författarens ägo; http://www.sidstation.com/
[2008-02-12].
227 Intervju av Andreas Wallström med David Whittaker under BIT Live 2001 den 16 maj i Birmingham, ljudfil
nedladdad från http://www.c64.com/ [2008-02-13] i författarens ägo [02:39-03:03].
228 http://www.freenetpages.co.uk/hp/tcworh/int_theg.htm [2006-04-25]. Se också ”Play it again, SID”,
Erikssom, sid 4-9.
229 “Because of the fact that there were only three voices to play with, that also limited what you could do
musically. The limitations of the machine forced you to write in a certain stylistic way, which helped to develop
that culture.” Hubbard: “The Golden Days”, [17:25-17:54]
230 Intervju av Ali Pouladi med Ben Daglish genomförd 2004-02-06, http://www.lemon64.com/ [2008-02-12].
231 En kompilator som omvandlar assemblerspråket till maskinspråk ”en följd av binära kombinationer som
representerar de instruktioner som datorn kan.”, STF Ingengörsutbildnings ”IT-ordlista”:
http://www.stf.se/12542.html [2008-02-12].
232 Att spara material på kassett var både tidsödande och osäkert. Rob Hubbard berättar under sitt föredrag om
denna långsamma och delvis plågsamma process, med material som lätt försvann efter misslyckade sparförsök,
Hubbard: “The Golden Days”, [07:19-08:07]. Senare kom kassetten att ersättas av 5 ¼ tums floppydisketter.
233 ”The Musicians’ Ball”, http://www.freenetpages.co.uk/hp/tcworh/int_zzap.htm [2006-04-19], se Appendix II,
sid 109-110. Värt att lägga märke till är hur programmerare Gary Liddon inte frågar om hur de övriga bär sig åt
40