Ebokförlaget Serum

”Skulle vara kul att testa om det stämmer.”, sade Johan.
”Ja, och det var det många som tyckte. Life var en utmärkt
reklampelare för cellulära automater och blev väldigt populär
att leka med i universitetsvärlden under sjuttiotalet tack vare
framväxten av datorer som gjorde möjligt att experimentera
med allt större system och längre körningar. Ofta skedde
forskningen i smyg vid sidan av den egentliga men tråkigare
forskningsuppgiften. Tidningen Time uppskattade att
miljontals dollar spenderades i form av otillåten datortid på
universitetens datorer till förmån för cellulära automater.”
”Är sagan slut där?”, frågade Jörn något trött.
”Nej, inte än. Cellulära automater utgjorde grunden för det
som senare kom att bli artificiellt liv. Under åttiotalet fortsatte
en mängd nya och gamla forskare att experimentera i ämnet,
oftast för att de innan stött på och experimenterat med Life
eller någon annan cellulär automat, men ibland kom de på
idén alldeles själv. Wolfram började 1982 leka med
endimensionella cellulära automater till skillnad från de
tvådimensionella rutnäten som Life. Fördelen var att de
endimensionella skrivs ut rad efter rad och man kunde
smidigt gå tillbaka och studera utvecklingshistorien. Langton
gjorde en mer avancerad tvådimensionell cellulär automat
som bestod av flercelliga organismer som kunde reproducera
sig. Var cell hade 8 tillstånd och var organism bestod av drygt
–163 –