Ebokförlaget Serum

”Visst, hoppa in bara”, sade föraren utan att ens titta åt
Johans håll.
Man kunde inte ens se förarens nacke eftersom den doldes
av mössan. Johan hoppade in i framsätet och Tanja hoppade
in där bak.
”Skall ni mot Hannover?”, frågade Johan återigen när han
var inne i bilen och hade stängt dörren. Alla bildörrar låstes
centralt. Mannen vände sig mot de båda resenärerna så att
hans ansikte blottades, vilket fick Tanja att börja skrika och
Johan höjde sina armar i skydd. Det var en ROV.
”Lugn, det är ingen fara. Jag är assistent Gertner. Jag tar
med er till stationen nu. Vi vill prata med er och ger er skydd.”
Johan slappnade av och accepterade direkt situationen.
Nu behövde de inte fly längre och det var lika bra det. En
sten hade lättat från hans hjärta. Han tittade på Tanja och
tog hennes hand. Hon log och såg ut som om hon kände sig
lika lättad som Johan.
”Kan man få en kaffe på stationen?”, frågade Johan.
”Jajamensann. När vi kommer fram lovar jag att fixa kaffe
och bullar åt er båda så att ni kan äta frukost. Och så skall jag
fixa en stor handduk ni kan torka er.”
–343 –