Ebokförlaget Serum

Rummet bestod av två rader med garderobsstora stordatorer,
som tillsammans utgjorde basen för EcoSea. Tio av datorerna
var slussdatorerna, det vill säga. brandväggar, vars enda
uppgift var att se till att inget läckte ur EcoSea.
De övriga datorerna var specialdatorer som bestod av ett
sammankopplade nätverk av FPGA:er. Det var dessa datorer
som innehöll hela EcoSeas. I alla fall den delen av EcoSea
som inte var på vift. När de hade kommit ner till källargolvet
sträckte sig Axel efter strömbrytaren för att tända ljuset, men
hindrades av Renate.
”Vänta med att tända tills jag har smugit fram en bit, på så
vis kan jag kanske överraska banditen om han finns kvar.
Räkna till tio innan du tänder.”
Renate gick tyst på huk längre in i datorrummet och försvann
in i mörkret ur synhåll för Axel. Han var inte nöjd med att de
hade skilt sig åt, för nu fanns det risk för skräckfilmsscenariot.
Han hoppades att han var hjälten i alla fall. Efter att ha
grubblat på detta en kort stund insåg han att han glömt att
räkna, varpå han tände ljuset direkt. Ljuset tändes helt
odramatiskt, men Renate var inte inom synhåll.
”Renate”, ropade Axel försiktigt.
”Ja, jag är här vid sluss 7. Ingen fara, datorrummet är
tomt.”
–286 –