Ebokförlaget Serum

I spegelbilden i ormögonen kunde han se sig själv.
Hans huvud var uppätet ner till ögonbrynen av hundratals
maskar som fortsatte att äta vidare. Plötsligt slog kistlocket
igen och han hörde hur någon fyllde på med sand. Överallt
omkring honom hörde han hur hundratals eller tusentals
insekter kravlade omkring i mörkret.
Efter vad som kändes som en evighet öppnades kistlocket
med ett gnissel och Jörns ansikte uppenbarade sig.
”Johan din antihjälte”, sade Jörn och skakade på huvudet,
”Ta min hand!”
Johan tog handen och drogs snabbt upp som om han inte
vägde mer än ett spädbarn.
”Jag tappade bort elefantgrisen”, sade Johan besvärat.
”Ingen fara, Lotus och tjejerna följer efter den längre fram.
Kom igen nu, vi skyndar ikapp dem. Fy fan vad du ser ut. Din
panna är uppäten!”
Längre bort såg de tre figurer som sprang efter en liten
knubbig skugga. Överallt där de sprang förbi for monster upp,
gravstenar välte och gravar öppnade sig. Jörn och Johan satte
av efter dem, men de försvann allt längre bort. Det var allt
besvärligare att urskilja dem, eftersom hela synfältet upptogs
av lik på nattvandring.
”Jörn! Johan!”, hördes Tanja och Melanie skrika om
vartannat.
–263 –