Ebokförlaget Serum

vände sig mot Museuminsel i Berlin. Och ARA tog på sig
skulden direkt och fick ut sina kommunikéer världen över
med det löjliga kravet att ”Återförena Nordatlantis”. Först
en timme senare stod det klart att Berliner Schloss såg precis
ut som det hade gjort sedan återuppbyggnaden. Inte en
skråma. Ytterst pinsamt för en hel världs medier!”
”Är det de som står bakom igen?”
”Herr Gödel vi har hastat iväg oss lite väl långt. Jag kan
inte hålla på och berätta allt för er. Om inte ni har något mer
att vittna om föreslår jag att vi avslutar samtalet.”
Herr Gödel kände att han hade fått fisken på kroken men
att den nu höll på att slinka bort från honom.
Han gjorde ett sista desperat försök.
”Kommissarie Koch, jag är ingen journalist som ni behöver
vara på er vakt för”, halvljög herr Gödel, ”jag bara undrar
som en inblandad vad som har hänt mig och vad som kommer
att hända. Om jag nu kommer att bli jagad för livet av en
terroristorganisation skulle jag gärna önska få veta det.”
Herr Gödel försökte se så ömklig ut han förmådde. Hans
år av förädlad risighet kom honom till nytta och förstärkte
intrycket. Herr Koch slappnade av och log ett brett överseende
leende. Han såg inte längre framför sig en antagonist utan
helt enkelt en tillfälligt nykter A-lagare som var rädd för att
råka illa ut igen.
–201 –