Ebokförlaget Serum

hans dåliga tillstånd troligtvis fick honom att se äldre ut. På
fötterna hade han två lager sockor och gamla utslitna
sandaler.
De yttersta paret sockor var knallgula, vilket även den mössa
var som stack upp ur hans ena ficka. De gula klickarna livade
upp den annars jämnbrungråa lumphögen. Kanske hade
någon försökt piffa upp honom någon gång, tänkte Johan
och tittade sorgset på människovraket.
Johan smög ner en sedel i rockfickan på honom, så att
inte ödlekillen skulle se det. Det kändes som om han betalade
för att rena sitt samvete, vilket stämde ganska väl. Därefter
tog Johan väskan och lämnade mannen åt sitt öde. Johan
gick fram till en enpassagerartaxi. Han hörde bakom sig hur
ödlekillen utstötte ännu ett besvikelse-skrik över någon
förbipasserande som inte levde upp till förväntningarna.
Johan slängde in sina väskor i bakluckan och satte sig bredvid
taxichauffören.
”Vart vill ni?”, frågade taxichauffören och tryckte ner
elbilens gaspedal.
”Till studenthemmet i Blankenburg, Weissensee. Känner
ni till det?”
”Nej, inte riktigt, men var inte orolig, det är bara att knappa
in det på färddatorn”.
–36 –