Ebokförlaget Serum

kvällsgatan. Gatlamporna speglade sig i de ständigt växande
vattenpölarna. Förutom det smattrande regnet mot hennes
paraply var det tyst med endast avlägset trafikbrus. Hon drog
in ett nytt andetag av den friska luften, som kändes ren och
nytvättad tack vare regnet, även om den säkert innehöll
samma komplicerade kemiska sammansättning som på
dagen. Några sidogator längre ner passerade en bil och
skvätte upp vatten längs de tomma trottoarerna.
Därefter blev det tyst igen så när som på regnljudet, vilket
fick henne att inse hur ensam hon var i nattmörkret. Ett kort
gällt skrik avbröt abrupt tystnaden men varade så kort tid att
hon inte var säker på om hon verkligen hade hört något.
Kanske var det bara ljudet av en bil som hade tvärnitat. Ljudet
hade kommit från någon av de närliggande tvärgatorna. Hon
ökade takten för att fortare komma fram till tryggheten och
torrheten i bilen samtidigt som hon lyssnade spänt efter nya
ljud. Hon vände sig om utan att sakta på farten för att se om
någon var bakom henne, men allt hon såg var fallande regn.
En likadant läte ljöd igen och denna gången varade det i
några sekunder, vilket var tillräckligt för att hon skulle
förvissa sig om att det definitivt inte var en bromsande bil.
Hon vände sig om igen eftersom hon nu hade hört att ljudet
hade kommit bakifrån, men hon kunde inte se något. Lätet
besvarades snart av ett likadant läte framför henne.
–328 –