Läs uppsatsen! - Svenska ProjektAkademien

4.1 Bakgrund
Kontinuerligt under hela 1500-talet fick den svenska statsmakten mer och mer ansvar över den
svenska väghållningen och år 1666 gjordes ett försök att stifta en central väghållningsledning. Ett
vägmästarämbete inrättades och tilldelades en man kallad Jacob Coswaij. Idag skulle hans tjänst
liknas vid en väginspektörs arbete. Vid Coswaijs avgång år 1686 upphörde tjänsten att existera
och glömdes med tiden bort.
Under början av 1800-talet börjar intresset för en central väghållningsledning väckas på nytt.
Transporter inom landet får mer och mer ökad betydelse och omfattning. År 1841 bildades det
som vi idag känner till som Vägverket. Det nya ämbetet fick namnet Kongliga Styrelsen för
Allmänna Wäg- och Wattenbyggnader och dess uppgift var att handlägga tekniska och
administrativa ärenden som rörde allmänna slussar, kanaler, broar, vägar samt andra vatten- och
landskommunikationer. År 1883 bytte ämbetet namn till Kungliga väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
År 1944 förstatligades landsbygden vilket innebar att ämbetet även fick ansvaret för vägarna på
landsbygden. Tidigare hade vägunderhållningen skötts av bönderna som bodde i närheten. Detta
ansåg verkets dåvarande generaldirektör, Nils Bolinder, vara den största omorganisationen som
genomförts inom svensk administrativ förvaltning.
År 1967 omorganiserades myndigheten och bytte namn till Statens vägverk. Här bestod
centralförvaltningen av fem olika huvudavdelningar: Drift-, byggnads- och
ekonomiavdelningarna samt tekniska- och administrativa avdelningen. 1978 flyttar
centralförvaltningen till Borlänge.
1983 byter Statens vägverk namn till Vägverket och strax därefter börjar en ny omorganisation
äga rum. Man skiljer på myndigheten Vägverket och produktionen. Landet delas in i sju stycken
väghållningsregioner samt fem stycken produktionsområden.
Den 1 juli 2008 påbörjade den senaste omorganisationen av Vägverket för ett mer enhetligt
arbetssätt.
75