Rapporten - SBU

jämfört med tidigare. Inlärningstakten var oförändrat låg i de övriga
två grupperna. Författarna diskuterade kring eklektisk terapi, som här
innefattade inslag av beteendeterapi, PECS, sensorisk integration och
TEACCH-influerade insatser. Flera olika terapeutiska idéer kan innebära
många vuxenkontakter för barnen, täta övergångar mellan aktiviteter
och därigenom behov av att skifta uppmärksamhet. Eventuellt kan
sådan eklektisk terapi ställa alltför stora krav på barnen med autistiskt
syndrom och insatserna därigenom få bristande effektivitet. Enligt
studien är det inte bara intensiteten, dvs den tiden barnet får träning,
som är avgörande utan också innehållet av träningen. Grupperna bestod
av 29, 16 respektive 16 barn och uppföljning gjordes efter 14 månader.
Magiati och medarbetare jämförde hembaserad beteendeterapi med
förskolevistelse med eklektisk träning [8]. Det var en marginell skillnad
mellan grupperna efter två års behandling och för båda grupperna framkom
få framsteg i förhållande till åldern. I grupperna ingick 28 respektive
16 barn. Uppföljning gjordes efter 23–27 månader.
Peters-Scheffer och medarbetare visade att tillägg av några få timmar
per vecka med en-till-en-träning på förskolor för barn med autistiskt
syndrom och/eller utvecklingsstörning hade tydlig positiv effekt vad
gäller utvecklingsnivå och adaptiv förmåga [20]. Tolv respektive 22 barn
deltog och uppföljning gjordes efter åtta månaders träning.
Remington och medarbetare jämförde EIBI med eklektisk förskole-
träning [9]. Efter två år rapporterades signifikant större framsteg för
gruppen som fått EIBI men med starkt varierande resultat för de
enskilda barnen. Den positiva förändring av IK (intelligenskvot) som
i förväg bedömdes vara tillförlitlig, fanns hos sex av 23 barn i gruppen
med EIBI, och hos tre av 21 barn i den eklektiska gruppen där också
tre barn hade förlorat påtagligt i IK-nivå. Författarna såg inte något
förhållande mellan insats i tid och utfall (eventuellt för att vissa barn
som gör framsteg får minskad tid för en-till-en-träning). Grupperna
bestod av 23 respektive 21 barn och uppföljning gjordes efter två år.
Zachor och medarbetare visade att en barngrupp som fick beteende-
terapi utvecklades mer avseende språk och kommunikation, jämfört
KAPITEL 3 • sysTEmATIsK LITTErATurövErsIKT – InsATsEr vId AsT
155