Rapporten - SBU

Reichow och medarbetare sammanfattade år 2009 resultat av EIBI-
studier baserade på Lovaas metodik [40]. Resultaten visade framsteg
för grupper som fått ta del av EIBI men författarna visade på kunskapsluckor
som t ex att EIBI inte är jämfört med andra typer av insatser med
välbeskriven metodik. Man diskuterade också att publikationsbias inte
kunde uteslutas, men även efter korrektion blev effekten av behandlingen
tydligt positiv.
I systematiska översikter från de senaste åren, Effective Health Care
Program 2011 [41] och Makrygianni och medarbetare från år 2010 [42],
ingår vissa artiklar publicerade före 2000 som inte är med i denna rapport.
Det beror på att de inte uppfyllde våra inklusionskriterier (diagnosen
ska vara ställd enligt diagnoskriterierna i ICD-10 eller DSM-IV, eller
att ADOS och ADI-R använts i kombination). Studier som är publicerade
år 2010–2011 har tillkommit efter den amerikanska rapporten och
utvärderas inom ramen för detta projekt (Tabell 3.2.5–3.2.6).
Eldevik och medarbetare gjorde en metaanalys där tre grupper jämfördes.
En grupp barn som fick intensiv IBT 20–30 timmar per vecka
under 12–36 månader (n=309), en annan grupp barn som fick intensiv
träning i annan form (n=39) och en grupp som fick en mindre intensiv
och ospecificerad intervention (n=105) [43,46]. Man räknade ut nivån för
den förändring som kunde bedömas vara tillförlitlig (metodik använd
också av Remington och medarbetare [9], se ovan och Tabell 3.2.1). Av
de barn som fick intensiv IBT hade 83 av 279 (29,8 %) en reliabelt positiv
förändring av IK-nivån, 51 av 248 (20,6 %) hade en lika reliabel förbättring
av adaptiv förmåga och i gruppen som fick annan intensiv träning
hade 1 av 39 respektive 2 av 39 en motsvarande positiv förändring. I
gruppen med ospecifik insats var siffrorna 9 av 104 och 4 av 70. Skillnaden
var signifikant; IBT-gruppen hade bättre resultat jämfört med de
andra grupperna (p