Rapporten - SBU

Autistiskt syndrom var länge kopplat till schizofrenibegreppet och redan
år 1911 använde den schweiziske psykiatern Eugen Bleuler termen autism
för att beskriva patienter med schizofreni, som isolerade sig socialt och
tycktes försjunkna i sig själv [3]. I de två första upplagorna av DSMsystemet
sågs autism som ingående i barndomsschizofrenitillståndet.
Begreppet autism etableras i slutet av 1970-talet och i DSM-III finns
autism baserad på 16 olika kriterier, ungefär som vi nu känner till dem.
I DSM-IV (1994) ingår nu autistiskt syndrom, Aspergers syndrom och
genomgripande störning i utvecklingen UNS (utan närmare specifikation).
Kriterierna enligt DSM-IV-TR finns i Faktaruta 1.2.
Diagnostiken bygger på information från föräldrar och närstående som
känner till barnen och ungdomarna väl samt en klinisk bedömning av
patienten. Den diagnostiska utredningen är omfattande när det gäller
AST pga den sammansatta problematiken. En komplicerande faktor är
den stora förekomsten av samsjuklighet. Majoriteten identifieras tidigt i
barndomen och under uppväxten och en mindre andel får sin diagnos
som vuxna. Detta innebär att AST huvudsakligen diagnostiseras och
behandlas inom barn- och ungdomspsykiatrin, barnsjukvården och
habiliteringen. Diagnostiken kräver resurser i form av läkare och psykolog.
Ofta har man på klinikerna organiserat särskilda team för utredning
och behandling av dessa tillstånd, som förutom läkare och psykolog ofta
består av andra professioner beroende på svårighetsgrad. Samarbetet med
förskola och skola och sociala myndigheter är viktigt med tanke på de
ofta mycket sammansatta funktionsnedsättningarna.
KAPITEL 1 • InLEdnIng
41