Flensburg P: Personlig databehandling - Per Flensburgs hemsida

Per Flensburg: Personlig databehandling
forskaren uppfattas som en slags "skvallerbytta" och att man därför undanhåller information.
Det är lätt att det som sägs i ett sällskap kan misstolkas i andra. Kravet på
forskningens öppenhet och tillgänglighet gör att risken för sådana misstolkningar
icke är försumbar.
Jag har därför valt deltagande i form av projektmöten där forskaren och de inblandade
användarna och eventuellt andra aktuella personer träffas och gemensamt arbetar
fram lösningar. Dessa möten kan vara både informella och reguljära ungefär som vid
vanlig systemutveckling. Här är risken att forskaren blir betraktad som en konsult
vilken ska förse användarna med färdiga lösningar. Traditionen inom databehandlingsområdet
är ju sådan och det är väldigt lätt att man omedvetet tar sig denna rollen.
För min egen del har jag en lång erfarenhet som handledare på kurser i systemutveckling
vid Lunds universitet och detta gör det något lättare för mig att inte komma
med färdiga lösningar utan istället uppmuntra deltagarna till egna funderingar i
kanske andra banor än tidigare. Men här saknar jag den viktiga verksamhetskunskapen
och kan därför sällan riktigt bidra till lösningsprocessen. Men enbart det
faktum att möten kommer till stånd har säkert en viss effekt.
Det som händer vid projektmötena dokumenteras på platsen, antingen i form av
bandinspelningar eller minnesanteckningar. Dessa redigeras ut i maskinläsbart skick
i regel samma kväll eller dagen efter med angivande av datum, både för möte och utskrift.
Minnesanteckningarna distribueras sedan till samtliga personer som deltagit i
projektmötet och till de andra forskarna i samma forskargrupp (i det här fallet LUISgruppen).
Med minnesanteckningarna som grund utarbetas lägesrapporter en gång
om året.
Den använda dokumentationstekniken har alltså varit en blandning av bandinspelningar
och mötesanteckningar. Stor vikt lades vid att inte göra primärmaterialet för
omfattande eftersom erfarenheter från andra liknande projekt (Röstlinger & Selldén,
1983) visar att man lätt får en alltför ohanterlig mängd primärmaterial.
Att ändra på mönster
Syftet är nu att få användarna att på ett konstruktivt och mänskligt sätt nyttja det tillgängliga
redskapet i sitt arbete. Forskarens uppgift är att initiera detta nya arbetssätt
och att ge användarna kurage och kunskaper att själv våga och kunna ta itu med användarutvecklingen.
För min personliga del har jag funnit att det absolut bästa sättet att starta en sådan
process är genom en kurs. Redan 1981 höll jag en första kurs i "att ställa krav på datasystem"
för en del bibliotekarier i Malmöhus län. Syftet var att frigöra dem från en
mängd oriktiga föreställningar om datasystem och vad sådana kan användas till. Det
finns rapporterat i Flensburg (1982) och ledde så småningom fram till att användarna
själva tog fram ett system, "Limes" vid Malmö stadsbibliotek (Mundt-Almquist et
al 1985).
73