Untitled

Hugo skällde mot henne.
“Vad? Ska vi gå ut?”
Han gläfste.
För första gången i sitt liv fick Hugo vara utan koppel när de var ute
och gick. Han sprang omkring, nosade på allt han såg och viftade
energiskt med sin lilla svans. Lina log åt honom. Plötsligt verkade
han känna en spännande doft i luften för han sprang iväg som ett
skott. Hon ropade efter honom att komma tillbaka.
Den kvällen grät hon för första gången på flera år. Hon ropade
morgon, middag, kväll i flera dagar, men han kom inte tillbaka.
“Jag saknar…” Lina visste inte vad hon skulle ta vägen längre.
Visste inte vad hon saknade. Hugo var borta. Allt och alla var borta.
Hon kände sig instängd i sin lilla stuga mitt i ingenstans och gick
därför ut för att se på den blå himlen. Men hon kunde knappt
urskilja den. Skogens granar runt omkring tycktes vilja falla över
henne, kväva henne. Hon snurrade runt, runt, såg ett spår av solen
någonstans ifrån, visste inte hur mycket klockan var, visste inte vad
som var norr och söder. Plötsligt trillade hon. Föll, föll ner.
Länge bara låg hon där med ansiktet mot marken och andades.
“Jaha“, sa hon in i mossan där hon låg. “Vad gör jag nu? Ska jag
dö här och nu? Är det det min omgivning försöker säga mig. Att
tiden är inne för det också?” Lina vände långsamt på sig men låg
kvar.
Hon kunde knappt se åt sina pärmar med anteckningar inne
i huset, ännu mindre åt sin penna nu när hon inte kunde skriva
något. De ville inte längre ge Lina det hon behövde. Orden där i
skrek åt henne.
”Du är helt ensam, ingen förstår dig, du är så fel. FEL. Föraktad
på jobbet, du äcklar dina grannar. Du...”
”SLUTA!” skrek hon rakt ut i luften där hon låg. ”SLUTA!”
Orden började lysa, upp ur sidorna och blända henne från insidan
av huset.
”Ensam. Föraktad, du är så ilsken, avundsjuk, missanpassad, inte
omtyckt av någon, ensam, ensam… E n s a m.”
”NEJ! Jag...” Dessa oskrivna underliggande ord flöt upp till ytan
men hon vägrade kännas vid dem. Hennes händer, armar var för
00