Untitled

konSten att FörSvInna
Två veckor efter sin trettionde födelsedag var hon snart klar med
sina affärer. Nästan allt var nerpackat, bara det hon behövde använda
dagligen var kvar. Hon hade börjat arbetet med planen på
födelsedagen som hon knappt hade firat. Nu var det bara loppmarknaden
kvar, sedan skulle lägenheten säljas och hon skulle fara
iväg på sin cykel för att aldrig återvända. Lina såg sig nöjt omkring
i sitt halvtomma hem. Hon skulle inte sakna lägenheten eller sina
grannar. Visst hade hon trivts i sitt hem men hon hade aldrig riktigt
känt sig helt avslappnad med de som bodde runt omkring. Hon
blinkade till när hennes väckarklocka ringde och kände ett lätt molande
vid tinningarna. Klockan var halv sex och det var snart dags
att ta sig till jobbet. Hon gick till köket för att äta frukost, kände sig
plötsligt lite matt där hon gick men skakade av sig känslan. Lina
hällde upp flingor i en skål och satte igång kaffebryggaren innan
hon satte sig ner på en stol. Hon blundade. Huvudvärken var tillbaka
igen.
Lina var tio år. Hon hörde hur hennes föräldrar en dag diskuterade
något med högljudda röster i köket. Hon blev lite orolig och slutade
därför att titta på sina fiskar för att istället gå närmre ljudkällan.
“Lina har alltid hållit sig på sin kant!” utropade hennes pappa
Glen. “Jag vet inte vad vi ska göra åt det!” Hon hörde hur de höll
på att laga mat.
“Lugna ner dig, hon kan höra!” sa hennes mamma Gun i hetsig,
men lägre ton. “Läs vad hennes lärare har skrivit om henne.”
Lina hörde hur ett papper veks upp och förstod att det var brevet
hon gett sin mamma när hon tidigare hade kommit hem från skolan.
87