Untitled

andra låret, tryckte till och vred om. Så släppte hon taget och lät
handen vila i knäet. Hon kände sig med ens mycket bättre.
klockan 17:24 mIrjana olSSon
”Maskan som har gått på kvinnans strumpa, skospetsen som sticker
fram längst till vänster i bild.” Hon antecknade snabbt ner sina iakttagelser
i en luggsliten skrivbok med den allvarliga noggrannhet
som karaktäriserar människor med för mycket tid. Mirjanas ögon
hade i åratal tränats till att snabbt fotografera en bild eller en scen.
I bråkdelen av en sekund hade hon avläst i stora drag vad hon såg
och kunde koncentrera sig på de små, och för andra osynliga, detaljerna.
”Spindeln som hänger från sin tråd högst upp i fönstret med
de rödtvättade rutorna.” Hon drog belåtet på munnen. Insekter var
en favorit. I skrivboken kategoriserade hon när hon kom hem på
kvällarna sina upptäckter efter film och scen, delade upp i spalter
de detaljer hon gillade mer till vänster och de hon gillade mindre
till höger. Spindeln skulle definitivt hamna i den vänstra. Fast
egentligen fanns det inga hon inte gillade, hon gladdes över dem
alla som hon skulle ha glatts över de barn hon aldrig lyckats få och
på samma sätt vårdade hon sina skrivböcker med den djupaste moderskänsla.
Mirjana hoppades på att den stickande känslan i bröstet
skulle försvinna med tiden och att hon – liksom de bruna födelsemärkena
på den annars så släta filmhuden – också skulle sättas in i
ett större sammanhang och få den mening hon så länge väntat på.
klockan 17:24 matS Berg
Scenen han väntat på kom nästan alltid som en överraskning, vilket
gjorde nöjet bara så mycket större. Med hettade kinder och ögon
som dröp av barnförbjudna tankar följde han kvinnan när hon
med raska steg sprang ut på gatan (vilket fick den väldiga bysten
att bölja som vågorna under en storm). Han lät blicken sakta svepa
över hennes kropp, försvinna in i de hemliga skrymslena bakom