You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
finns bakom buskarna, gömmer sig bakom en trädstam, står bakom<br />
nästa husvägg. Hon tycker om att befinna sig i gränslandet mellan<br />
panik och kontroll. Oftast behärskar hon sig, går med lugna och<br />
stadiga steg och andas normalt. Kanske ler hon till och med. Men<br />
så ibland brister det och hon börjar springa varpå skräcken slår ner<br />
i henne med full kraft. Inte förrän hon är framme stannar hon,<br />
andfådd och utpumpad. Det är barnsligt att vara rädd för mörkret.<br />
Som om det inte finns nog med saker att vara rädd för som det är.<br />
Men i takt med att rädslan försvinner så börjar hon skratta, rusig av<br />
lättnaden och adrenalinet.<br />
Hon är inte blind för det patetiska i dessa små nöjen. Snart faller<br />
natten. Pappa luktar cigaretter och tvål men vad Anders luktar vet<br />
hon inte längre. Ett vitt föremål vilar på den röda duken. En tvål<br />
verkar det som. Den har inte funnits där förut, det är hon nästan<br />
säker på. När hon tar upp den och luktar på den så är det pappas<br />
doft hon känner, till och med samma cigaretter som han brukade<br />
röka. Hon tänker på hans vackra ansikte, hans snälla ögon, gropen<br />
i hakan. Gång på gång drar hon in doften av pappa. Sen kryper<br />
hon upp och somnar där, hos honom.<br />
”Tänk dig en liten flicka i ett alldeles vitt rum”, viskar han i hennes<br />
öra och Siri tänker och tänker, men det är sig själv hon ser. Hon<br />
är tjugosju år och står ensam på ett öde parkettgolv. Solens skarpa<br />
ljus faller in genom fönstret. När hon går ljuder ekot av hennes<br />
klackar mellan de vitmålade väggarna. Hon stirrar på en konstaffisch,<br />
ett norrländskt landskap av Lars Lehrin. Ljuset hos tavlan är<br />
på samma gång varmt och ödsligt, men ödsligheten är fyllig, inte<br />
som den man känner i ett kubiskt vitt rum. Hon tar upp lappen<br />
från Anders och läser den en gång till.<br />
Han sa en gång att människor borde vara mot varandra som havsbrisen<br />
är mot en kind, smekande och svalkande. Hon har svårt att<br />
tänka sig något mer idiotiskt. Men som havsbrisen har han i alla fall<br />
dragit vidare och hon står ensam på ett öde parkettgolv. Det skarpa<br />
ljuset torkar ut hennes ögon. Över telefonen sitter en lapp med<br />
pappas telefonnummer. Hon går fram och tittar på den.<br />
”Tänk dig en liten flicka i ett alldeles vitt rum.”<br />
Ja, hon tänker. Det blir svårt med patienterna imorgon. Svårt att
Change language