Untitled

ella
Viskningar om honom, om Jonas, stör nattens tystnad. Hon formar
hans namn med läpparna men det väcker ingen resonans i hennes
inre. I stearinljusens fladdrande låga ser hon sköterskor i vita
rockar flyta förbi. Det var på sjukhuset hon först träffade honom,
men egentligen känns det som om hon var någon helt annanstans
med honom, som om sjukhuset lyftes in i något annat, något större.
Hon känner minnet famla efter en bild. Något som ska binda ihop
det ena med det andra, dom vita rockarna med honom.
Det är hennes elfte födelsedag och mamma är inlagd igen. Ella
sitter i väntrummet framför akvariet. Färggranna, livfulla fiskar mitt
i allt det sjukhusgråa. Ihåliga steg ekar i korridoren. En sköldpadda
försöker ta sig uppför glasväggen men misslyckas om och om igen,
dragen till akvariegolvet av tyngdkraftens obönhörlighet. Siri sa en
gång att skulle man gå in i en vägg gång på gång i femton miljarder
år så skulle man ha en rimlig chans att till slut slinka igenom.
Kvantfysikens obegripligheter. Men vem lever i femton miljarder
år? Och varför vill man så gärna gå genom en vägg till att börja
med? Hon böjer sig ner och trycker näsan mot glaset. Sköldpaddan
har snälla ögon, runda svarta sköldpaddsögon. Om hon vågade
skulle hon hjälpa honom ut.
Samma akvarium tretton år senare. Jonas ögon alldeles bredvid
hennes, pupillerna stora som tefat. Deras kinder snuddar vid varandra
lätt, helt lätt och beröringen skickar rysningar av välbehag
genom hennes magra kropp. Sköldpaddan försöker fortfarande ta
sig ut, tretton år efter att hon först såg honom så försöker han fortfarande
ta sig ut.
”Tror du verkligen att det är samma”, frågar hon och han säger
att sköldpaddor kan leva i hundra år, att det säkert är samma. ”Det
9