Untitled

är inte mänskligt”, utbrister hon med darr på rösten och Jonas svarar
att det inte är så konstigt eftersom sköldpaddor inte är mänskliga.
Dom skrattar, kväver skrattet mot tröjorna så att bara dom ska
höra. Rysningar av välbehag. Närheten.
”Men se på hans ögon.”
Jonas stoppar ner handen i akvariet och tar upp honom.
Sköldpaddan vevar skräckslaget med benen men rädsla är bättre än
fångenskap och dom ska släppa ut honom nu, dom ska ta honom
bortom glaset.
Spridda viskningar i den fuktiga nattluften och hon undrar vad det
är dom vill. Fast egentligen så struntar hon i det. Dom kan inte
säga henne något som hon inte själv redan vet. Allt är överflödigt.
Hon kom inte hit för att hon hoppades på något. Fast kanske för
att bli en aning lättare, ja bara det i så fall. Hon sätter ansiktet intill
spegeln men det är för mörkt nu, hon kan inte se något annat
än konturerna. Och nej, hon kom inte hit för Gustav heller,
knäböjardoktorn med det orangeröda håret, även om hans blick
just nu riktas mot hennes och visst finns det något mellan dom. En
aning, en beröring, en plötslig andhämtning. Ella sluter ögonen
för att kunna ge sig hän åt fantasin. Det kan väl inte vara för mycket
begärt, att få flyta bort på ett näckrosblad för en stund, bort mot
ljummare vatten? Men hon hinner knappt blunda förrän Jonas är
där. Han står alldeles bakom henne och fast han är tyst så vet hon
att han finns där. I handen har han sköldpaddan och den vevar
skräckslaget med sina blekgröna ben. Mellan dom står en glasvägg
och det finns inget ”bortom glaset” längre, bara två sidor av samma
omöjlighet, samma kvantfysik, skräcken i hans bruna uppspärrade
sköldpaddsögon, hopplösa famntag och osäkra viskningar. Men
vad skulle hon annars ha gjort? Det gick inte då och det går inte nu
heller. Hon kan inte försöka gå igenom samma glasvägg i femton
miljarder år.
Tankarna flyter ihop, gränser blir tunna och suddas ut. I drömmen
är hon sköldpaddan och plötsligt lyfts hon upp ur vattnet,
hans hand mot hennes mage och tyngdkraften som pressar henne
nedåt. Beröringen het mot hennes svala skinn. Ögon som inte kan
0