Untitled

Vi bär vår dikt som en grimas vriden ur led, ler ut från ett alltid trött ansikte. Varje
sömn är en min som vecklas fram, varje morgon en karta att knyckla tillbaka in i
huvudet.
”Drömmen var ett svalt tyg lagt om min panna.”
Under natten blev vakuum en vind som trålade människorna,
knottrade huden med ett outvunnet fonetiskt ljudsken.
Lakan och örngott skakas ut, sovras från havsdjur, sand och smitta.
”Ta i mig med enkla händer.”
Lyft mig som en fråga uppspolad på stranden.
Jag känner att sommaren torkar in i min mun.
Längs ut på bryggan står barnen och gnolar kampläten urskilda från fälten.
Sångerna sprakar i ögonen, strävas mot hudarna.
Finns inga början eller slut, inga ändar att dra och bocka med.
Hela berättelsen är upptäckten av något pulver på handflatan,
en skrift som måste läsas hel från oss själva.
Vi bär våra kroppar som i en simlektion rätad i led.
Varje dag ett hav att gå ner i, varje hand en badstege att klamra sig på.
Detta är stunden då vi ber om ett klarare vatten, om en yta
kamouflerad underifrån.