Untitled

dU vandrar ockSå vattenvägar
Du är också vattensjuk. Du rinner också framåt, följer vägen som
en flod. Symptomen stämmer men vi botar inte, vi bara ber. Vi har
alltid bara bett.
Allting dryper här. Dimbankar att nästan ta i, luften tjock av väta,
oro. Din hand är svettig i min, jag trycker hårt för att hålla kvar.
Vi går här, har överlämnat oss till vattnet, vägen, för tidigt för att
riktigt minnas. Oseende, framåt i en fuktig blindhet. Klafsar fötterna
till en kärna i gyttjan, känner tankarna förångas precis innan
de svämmar över.
På sidorna ser jag de andra. De är bara ögon nu: stora svarta
rädda. De borrar sig in och jag försöker stöta tillbaka dem in i sina
hålor, tar spjärn mot din hand. Din puls i mina linjer, kanske ligger
det i luften. Att det drar i oss.
Vi föddes ur jorden. Fingrarna spräckte skorpan, grep i mullen,
drog oss uppåt. Nakna höjde vi oss, trevade kroppen högre, famlade
oss till livet. Vi rynkade jorden ur ansiktet, suckade ur oss koldioxiden,
slukade syre. Man vred sig sen prövande, fräste. Provade
läppar, leder. Grep i luften, fick ingenting i händerna. Tänkte på
substans, tänkte om vi var som omvända växter med avklippta rötter,
man trodde det bara till hälften.
Stod sen med fötterna mot jorden, armarna hängande, ögonen
blinkande mot ljuset.
Vi såg himlen men visste ingenting om storlek, vi såg träden men
visste ännu ingenting om växande.
Vi grävde fötterna i jorden, låtsades rötter. Innan allt drog vi solljuset i