Untitled

I Skåne, i sista hoppets sund. Om sundet som hon ligger i.
Om språket som gick sönder i fallet mot sommaren,
8
och om sommaren som gick sönder i fallet mot dikten.
det liknar en berättelse, vi är underställda den
Dagen glappar. Eldade pappersflagor singlar ner över saltbrusiga ögon.
Vi är på insidan när locket sluts. I glipan glittrar länderna:
tivolins och estradernas ljus, städer i brand.
Efter att ett svartnande hagel sprängsmärtat i våra kroppar,
bränt mellan glappen, fingrarna,
kommer regnet som en förlåtelse. Horisonten sprättas, salivet tunnas ut,
ögonen sorgsnar för ett tag, slätas ut till likställdhet eller igenkännlighet.
”Vi har vandrat långt idag”, och dagen glappar.
Fälten håller värmen kvar, böljar en blånande elektrisk soul.
Axen knastrar våra hår till en ljusblekt energi som kan flätas till skinande spolar.
Språket dånar och domnar, magasineras i våra redan tunga lungor.
En enkel metafor ska ledas som ett vatten genom allting men inga kinder ska bli heta där den drar.
Vi är mycket gamla i vår dikt.