Untitled

8
jag har några FaStIgheter I mIn väSka
Hon satt och spelade gitarr när jag kom. Samma låt som alltid –
”America”, med Simon and Garfunkel – det är den enda hon kan.
Jag sa ingenting, trots att jag skulle kunna ha gett vad som helst för
att höra henne spela en annan låt än just den.
Egentligen har hon ganska söt sångröst, det har jag alltid tyckt,
ljus och skör, precis som hon själv. Men den senaste tiden har det
hänt att hon, helt omedvetet, har bytt tonart när hon kommit till
refrängen eller till en ny vers. Ibland är det så illa att hon hoppar
mellan tonarterna efter varje ny versrad. Jag har inte tidigare tänkt
på detta, så jag vet inte om det är något hon börjat med nyligen eller
inte och det är det som irriterar mig mest med alltihop – tanken på
att hon skulle ha lagt sig till med denna ovana först nu.
Jag tycker inte om när människor förändras till det sämre och
hur svårt kan det egentligen vara att lära sig en enda låt? När det
är den enda man kan så borde man kunna den ordentligt utan att
komma av sig hela tiden, inte sant? Men inte hon inte! Gång på
gång händer samma misstag; antingen glömmer hon bort en textrad
eller så är det ackordet hon tar fel på och så måste hon börja
om från början.
För ovanlighetens skull hade hon klarat sig igenom nästa hela
låten och var på sista versen, den som börjar Kathy, I´m lost, I said,
though I knew she was sleeping, när jag kom hem och ställde mig i
dörröppningen för att lyssna på henne. Jag tror inte det dröjde mer
än några sekunder innan fingrarna började snubbla över strängarna
och hon kom av sig.
–Usch, du gör mig nervös när du står sådär, måste du alltid ställa
dig framför mig när jag spelar?