Untitled

av den fridfulla bilden. Det är inte ofta det är så lugnt och han är
tacksam över att det är det just den här gången. Vanligtvis gillar han
att åka tåg, särskilt sådana här gånger när det är lite folk och alla är
upptagna med att inte störa varandra. Då kan han koppla av på ett
sätt han sällan annars gör, kanske just på grund av att tågåkandet
begränsar hans möjligheter att utföra så många andra sysslor än att
just åka. Men det här är ingen vanlig tågresa och inte kan han den
här gången njuta av sin begränsning, tvärt om känns den nu nästan
kvävande och han klarar inte längre av att sitta still. Han reser sig
med brådska för att leta upp toaletten och när han lite senare kommer
ut därifrån går han återigen bort till cafévagnen där han köper
mera kaffe. Rastlös kommer han tillbaka till sin plats och sätter sig
ner. Med djupa klunkar dricker han av det heta kaffet tills tungan
ömmar och utan att ha stillat sin oro.
–Kaffe, vad idiotiskt, borde ha köpt en kopp te istället, tänker
han något irriterad på sig själv. Mörkret utanför är tjockt och kompakt
som en vägg nu och han kan inte längre urskilja vad som glider
förbi, men det gör honom också detsamma. Med fingret på den
immiga fönsterrutan ritar han ett ansikte för att slippa vara själv på
ännu en tågresa, målar bilden av Sara.
Såret från det uppslagna knäet hade börjat blöda våldsamt och
han kände en våg av illamående skölja igenom sig.
–Nu kan jag inte spela fotboll på länge, tänkte han samtidigt som
han lutade sig bakåt och placerade huvudet mellan händerna, försökte
hålla det stilla. Det snurrade mer och mer och han kunde
inte längre se klart framför sig, det var en massa svarta prickar som
dansade framför honom. Det sista han såg innan han svimmade
var ansiktena utanför fönstret, de var vita nu och med ögon som av
gruskorn.
När han kom till medvetande satt en kvinna framför honom och
baddade hans panna med en våt servett. Han låg ner på golvet med
benen över stolskanten och huvudet värkte med en styrka så att han
först trodde att det skulle sprängas i bitar.
–Du har fått en lätt hjärnskakning, det är ingenting att oroa sig
för, sa kvinnan och såg på honom på samma sätt hans mamma brukade
göra. Han ville fråga hur länge huvudet skulle göra så ont,