Untitled

För är vi marionetter är det efter freudiansk hand, och jag är nog
där jag ska vara, gör det jag ska göra till småsången från det gamla
och ordnade. Låst gammalt kaos i arkiverad ordning, som får mina
golvbräder att ge vika och genom glipan kan jag se han som bor
nedanför, när han kommer hem och hänger av sig rocken, och när
han klär sig för att gå.
II
Denna dagen, värst hittills men inte värre än väntat. Inte värre än
väntan på detta inget, kanske vansinnet, som är dagarna – sitter
det en medelålders man med kalt huvud och vildvuxet skägg i knut
stoppat innanför skjortan, vid ett trädgårdsmöblemang framför ett
stort arkiv, där mitt skrivbord och min bokhylla stod när jag gick
hemifrån.
Han ser förvirrad ut, och jag hade kunnat reagera annat än att
låta bli. Förbise reaktionen av att det sitter oinbjudet sällskap i mitt
hem, som kanske inte ens vet var han är någonstans men som tagit
med egen inredning hit likväl. Men jag såg det som ett klimax
på dagsbestyren, en kväll som tycks uppenbar med dagens säregna
händelser bakom mig. Mannen verkar resonera som jag.
”Vad har du gjort av mina möbler”, frågar jag honom och ställer
fram ett glas till. Det underliga i situationen kom i skymundan för
sympatin jag började känna för mannen – som tar för sig, dricker
whiskeyn ur sin kaffekopp och sitt kaffe direkt ur kannan.
Om benen är underordnad någon och vilse är enda vägen; Är jag
där jag ska vara, och får man röka härinne?
Eller har jag trasslat in mig i mina egna marionettrådar halvvägs
kommen åt alla håll och kallat här för hemma?
Jag kisar efter ögonkontakt i belysningen när jag väntar på svar.
Jag vet inte var den här mannen tror sig vara någonstans, och jag
känner inget egentligt behov av att veta det. Men jag har inte tålamod
till tystnaden.
Hon stannar upp av att se mannen och mig, trädgårdsmöblemanget,
men blinkar bort sina frågor med det stora arkivet, stänger
115