Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
väger tyngre och tyngre. Får hon sova här eller skulle det vara oartigt?<br />
Inga sängar finns vad hon kan se. Ögonlocken faller ner av sig<br />
själva. Fast egentligen är det inte sova hon vill göra, det är inte en<br />
sån trötthet hon känner. Snarare vill hon bli tyngdlös. Att få sova<br />
drömlöst, eller drömma tyngdlöst.<br />
”Jonas din skälm”, mimar hon halvt i sömnen och hans ögon<br />
dyker upp någonstans i mörkret, små jagande lyktor på jakt efter<br />
nästa jakt. Hon försöker se det gnistrande bakom mattheten men<br />
allt ljus verkar ha slocknat sånär som på det blekgula, självuppehållande,<br />
om man nu ens kan kalla det ljus. Men varför ska hon<br />
egentligen sitta här och minnas? Det finns inget i hennes förflutna<br />
som är värt att restaurera. Allt slutar i henne själv, så som hon är nu,<br />
här på festen. Hon tar upp spegelskärvan och för den mot ansiktet,<br />
smetar ut läppstiftet kring munnen och försöker sig på ett leende.<br />
Hon är en ändstation för det som varit. Ja, men det är väl alla. Och<br />
dessutom så kommer det alltid något efter. Ett jagande efter vind.<br />
Ögonlocken faller ner av sig själva. Blå lågor i det släckta ljuset.<br />
Verklighet glider mot drömmar och drömmar glider bortåt.<br />
”Jonas det går inte längre”, säger hon.<br />
Han står framför henne med blanka ögon, avtärd och mager och<br />
hon undrar hur något så lätt samtidigt kan väga så tungt. Fånigt<br />
förstås. Tårarna droppar från hakan ner på det dammiga golvet.<br />
Hon står vid hallspegeln och i ögonvrån kan hon se hur gråtkramperna<br />
förvrider hennes ansikte. Hon vill falla honom om halsen, så<br />
som hon alltid gjort förut, men samtidigt så vet hon att det inte går.<br />
Enda vägen fram går bakåt men allt som finns där bakom bär fram<br />
till detta ögonblick. En sekund går, en till, men ändå står hon kvar.<br />
På något sätt måste hon ut, upp, bort. Han går fram till henne och<br />
stryker tårarna från hennes kind. Ömhet sköljer igenom henne<br />
men hon kan inte längre, kan inte se honom tyna bort, tömmas.<br />
Vitt pulver på en trasig spegel och hon kan inte. På något sätt måste<br />
hon ut, upp, bort. Inte för sin egen skull, men det handlar inte bara<br />
om henne själv längre. Jonas går in i sovrummet och hon hör hur<br />
han drar i sig några linor. Hon följer efter. I hans ögon en falnande<br />
gnista. Dom tittar på varandra länge men hon orkar inte drömma<br />
mer. Vem lever egentligen i femton miljarder år?
Change language