Untitled

jande med handen, lyckades missa luften och slog i bordet. ”Aeeej!
Vem ställde ett bord där?” Hon såg sig misstänksamt runtomkring.
”Är den där demonflickan tillbaka?” Innan någon hann svara ryckte
hon plötsligt upp sig upphetsat. ”Jag fick just en strålande ide!”
Utspelet verkade alarmera hennes kamrater, något som dock ej noterades
av henne. ”Istället för att springa runt och agera betjänter
åt överviktiga och torra adelsmän borde vi leta upp den här killen
som släppt lös demoner över hela stället. Och när vi har hittat honom,
här är den bästa delen, så dödar vi honom! Det blir skoj.”
Vildfågel riktigt tindrade där hon satt, rödkindad och på vippen att
falla av bänken. Hennes två kamrater var inte fullt så uppspelta över
idén. Bearsk tog till orda:
”Lilla fågel, jag vill inte förta det spännande momentet som onekligen
skulle infinna sig i sådant företag, men för att vara rättfram:
vad tjänar vi på det?”
”Ära! Berömmelse! Guld! Ett folks tack över att ha dödat deras
onda plåga.”
”Möjligen skulle detta kunna hända vore det sig så att denne magiker
nu förtryckte någon. Men så verkar nu inte vara fallet från vad
vi har sett så här långt.”
”Jag ska även påpeka att folket här är väldigt fattiga, se bara på
den här hålan.” inflikade Menvirr och gestikulerade med en svepande
armrörelse. ”De skulle inte ha mycket att ge oss.”
”Så? Vi får nöja oss med äran och vetandet om att vi gjort bra.
Sluta vara så tröga.”
”Vi är inte tröga, bara... praktiska.” påpekade den vitögde siaren
enkelt. ”Någon här måste vara det också. Och jag är den av oss som
har fått ta på sig det tunga ansvaret. Får stå ut med spott och spe
dagarna i ända. Stackars mig, otack är världens lön.”
”Hah! Nu försöker du lura mig igen genom att gå in på ett annat
ämne, men den går jag inte på! Vi ska göra dödandet av demonmannen.
Sådetså!”
”Du är för smart för mig Vildfågel, jag skulle aldrig komma på
tanken att försöka lura dig. Det vet du väl?”
”Klart jag vet! Du försöker väl inte påstå att jag är dum?” Vildfågels
tonfall blev med ens hotfullt.
7