Untitled

Utdrag Ur ett längre projekt
Hon brukar alltid känna det som att hon vaknar av en tanke, som
att något ur en förvirrad dröm irrar sig upp mot medvetandet och
formas till något att oroa sig för (en obetald räkning, en odiskad
temugg på nattduksbordet, en vän hon glömt ringa) men den här
morgonen finns inget annat än ett vitt och svalt ljus. Det är först när
kroppen bredvid hennes vrider sig och grymtar till som hon börjar
ana konturer i det annars formlösa. Värmen från hans hud intill
hennes, tyngden av täcket, en stilla vetskap som klumpar ihop sig
till ord: det måste ha snöat ute. När hon öppnar ögonen ser hon
att hon har rätt, för snön faller ljudlöst mot fönsterrutan och kastar
fladdrande skuggor över väggarna.
Han sover djupt bredvid henne. Sängen är trång, det känns som
att den smalnat av den senaste tiden, och hans andhämtning i hennes
nacke är mycket närgången.
Hon ser att klockan på fönsterkarmen inte är mer än åtta. Kanske
skulle hon hinna klä sig, ta en promenad och komma tillbaka innan
han hinner märka något. Kanske skulle hon hinna göra frukost
och väcka honom med en bricka på sängen – hon får en flyktig
bild av rostat bröd med marmelad och kaffe i små porslinskoppar
– men det är bara en halv tanke, hon orkar inte hålla fast vid den.
Hon går försiktigt upp ur sängen och in i köket för att göra frukost
åt sig själv.
För den här morgonen är för ren för att tänkas sönder (tänker
hon). Hon vill ha den för sig själv, vara stilla en stund i det vita och
enkla och vackra, i det som finns innan tiden börjar få relevans i
det att den spikar fast händelser i en kedja efter varandra. Nu finns
bara en uråldrig tystnad som lägger sig över trägolvet i köket, vars
0