Untitled

Tiden står still med dig, mumlar jag och du tar det som en komplimang,
med försynta fingrar plockar du på min hud som att det
gjort någon skillnad. Viskar klyschor i mitt öra som jag svarar på
efter manus, den här rollen kan jag. För du har vackra ögon och
jag är trött på hämningar, bara jag kan ha dem som ursäkt när det
passar. Skylla på moral och försiktighet när något annat lockar mer.
Jag är inte längre säker på var gränserna går, jag uppfinner ständigt
nya. Anpassar mina konturer efter vad som är enklast i varje nytt
sammanhang och det välbekanta drar mig in i det förlegade, jag
spelar, ignorerar vad som tillförts sen sist. Oavsett vad kan jag alltid
argumentera för mina val, skapa logiska slutsatser lätta som damm.
Jag har redan uppfunnit mig själv så många gånger och jag orkar
inte söka djupare en gång till, jag agerar mina minnen och glömmer
att framtid är nutid. Jag vet att du ser mig som oåtkomlig i min
brist på närvaro men jag vet att mina rörelser mot dig håller dig vid
liv. Vet att mina rörelser bort håller dig sömnlös. Om vi talat samma
språk hade jag förklarat med pannan mot din axel för länge sedan,
nu ställer du frågor som saknar relevans och jag diktar, jag diktar.
8