Untitled

hUS 24
Det är inte så att jag måste ha koll på allting. Min lägenhet: jämna
träplankor, vitmålat tak med en svart fläck precis ovanför sängens
huvudgavel som jag aldrig kan sluta stirra på, en kakelugn i hörnet
av salongen som jag drar en trasa över lite då och då... Det är inte
så att jag måste ha allt på ett visst sätt. Min bokhylla: böckerna i
bokstavsordning och sorterade efter genre. Jag tycker bara om när
det finns lite struktur. Därför tycker jag kanske inte att det är konstigt
när jag ser tillbaka på det som hände, även om jag önskar att det
vore på ett annat sätt. Det är svårt med struktur när man träffar
människor. Man kan inte sortera upp dem i bokstavsordning eller
efter genre. Jag har försökt.
Jag behöver alltså struktur. Jag har anteckningar men jag vet inte
om de kommer att räcka.
Jag fick en känsla av att jag ville ut. Dom vinklade persiennerna
ritade mitt ansikte randigt och jag kunde se skymningen som kom
och barnen som var på väg hem, in i trappuppgångarna. Det är
bara barn som brukar vara på gatan utanför, inte för att jag alltid
står i fönstret och tittar men vuxna människor har slutat hoppa
hage. Nu var det tomt och det mörknade. Jag läste på listan som
hängde på kylskåpet, letade ärenden, efter någonting jag glömt, efter
något som kunde förklara viljan att bryta mig igenom väggarna; du
vet att jag inte brukar vilja gå ut.
Jag började i alla fall kamma mitt hår framför hallspegeln, nypa
mina kinder rosiga. En gång till läste jag listan på kylskåpet: städa,
köpa tandkräm, fars födelsedag... Kanske, tänkte jag och började
rota i lådorna efter någonting att skicka. Kanske kunde jag gå till
postlådan. Det är inte så att det är en jättestor grej att gå ut, jag får
7