Untitled

Ibland, när jag vandrat långt, så unnar jag mig ett besök i Dekadans
kammare. Jag vet hur kallt hennes famntag kommer att kännas och
hur hennes kyssar kommer att lukta av cigarett och sur mjölk, men
just den tryggheten, att allt kommer vara som det alltid varit är en
benådning. Hon sa till mig när vi för första gången gav varandra
löften att jag skulle hålla utkik efter de små sakerna, de saker man
inte uppskattar i ett rikt liv, för de lyser starkare när man blir mättad
av allt det andra. Hon visste för hon hade varit där, överallt hade
hon knullat runt. När jag nu tar mig an henne försöker jag att inte
låta tankarna vandra. Om jag inte fäster min blick i hennes sköte
när hon smyger ur trosorna och låter sitt sekret droppande fräta på
min hud som om det var batterisyra, så söker mina ögon efter den
senaste flyktväg hennes finurlighet frammanat. Flera gånger älskar
jag att älska med henne, jag förbjuder mig åter igen att kalla det
älska om det handlar om Dekadans men sådan är hon, man lovar
sig själv och sviker lika fort.
Likväl har jag en ny metod för att glömma strävan som finns på
livets väg och strävan att nå den vägen varje gång jag kommer tillbaka
från henne. Om vandringen blir lättare eller svårare, eller om
jag kommer någonstans är svårt att säga. Det känns ofta som att jag
står och stampar och packar jorden i en dunge där i skogen, undrandes
om jag bara dansar och håller takten eller vankar av och an
i vemod. Lika ofta hör jag bruset från en motorväg som torde vara
det jag liknar vid livet jag letar efter, undrandes om det bara är min
tinnitus som spökar. Det är klart att det är svårt att lita på vad man
vet, vad man känner och vad man vill om allt man sett i sitt vuxna liv
är lögner. Jag talar sanning till mig själv, till alla runt omkring, gör
90