Untitled

”Jag tycker om dig”, säger han och hon vet att han talar sanning.
Ändå så går det inte. Han springer för snabbt. Allt levande skrämmer
honom. Styrkan finns nog där, kanske modet också, men han
är för rädd, och hon orkar inte längre, måste ju hänga över hans
axlar för att han ens ska stanna och se på henne, och när han ser på
henne så är det genom spegelglas och hon måste skrika för att han
ska höra henne. Hör han henne ens nu? Hon står och ser in i hans
bruna ögon, ser pupillerna växa. Ömheten ett hinder nu. Finns det
verkligen inte något sätt? Han böjer sig mot spegeln och drar i sig
två linor till, tar upp en bit och börjar mecka.
”Du vet hur det är”, säger han och visst har han rätt. Hon vet
precis hur det är. Hopplösheten gör henne mjuk i benen och hon
måste anstränga sig för att inte ramla. En vägglampa sprider ett
matt ljus i rummets halvdunkel. ”Stjärnklar natt”, av Van Gogh sitter
upptejpad på väggen fast ena hörnet har lossnat och affischen
hänger ner över sig själv. Den var en present från henne. Hon tänker
alltid på deras egen stjärnklara natt när hon ser den, då när
dom gick hand i hand längs skeppsbron och tiden liksom hade
krökt sig till en grop där dom låg på rygg bredvid varandra och såg
upp mot det oförklarliga. Ibland sa dom någonting men mest var
dom tysta. Hon hade känslan av att äntligen ha hittat fram till något.
Fånigt förstås, men i vilket fall så njöt hon på ett sätt som hon
aldrig gjort förut, dels för lugnet hon kände, vissheten, men också
för upprymdheten. Plötsligt stannade han till och la händerna på
hennes axlar. Två blanka ögonpar och ingenting annat. Alla frågetecken
hade rätats ut till utropstecken. Löjligt kanske, men ändå
verkligt, rentav en slags mening. Han slog armarna om henne och
hon kände hur hans kropp skakade av rörelse. Hennes andhämtning
var ryckig, flämtande, men ändå lugn.
”Sluta nu”, hör hon någon ropa ur festmörkret ”ni var fullproppade
med e och amfetamin, det där minnet är en plastjulgran.”
Ja, det är sant. Hon rynkar föraktfullt på näsan. Men om det minnet
är falskt, vad är då äkta? Vilka är sanningskriterierna? Är en
känsla mindre värd för att den är framtvingad? Inte i själva ögonblicket
väl, då när allt försvinner utom den, men hon orkar inte
med ögonblicken nu, små rödflammiga eksem som kliar mer ju