Untitled

hon upprymt, snart kunde hon gå! Mamma och pappa borde snart
gå till sängs. Hon hoppades bara de inte skulle dricka kaffe igen,
då somnade de aldrig. Vuxna var allt bra tokiga ibland, de gjorde
så mycket konstigt och tyckte om så konstiga saker. Kaffe, det tyckte
hon var jätteäckligt, och öl. Öl var också äckligt.
Hon vågade knappt andas nu, mamma eller pappa skulle snart
komma in en sista gång, det gjorde de alltid innan de gick och la sig
de med. Mycket riktigt kom mamma in just då, hon visste det, bara
mamma luktade som syren och mint. Pappa luktade som cigaretter
och sandelträ, vad nu det sista nu var visste hon inte, hon visste bara
att mamma sagt så en gång, men det luktade bra på pappa.
”Sov gott, min skatt, dröm om sommaren för snart kommer vintern.”
sa mamma sådär ömt som bara mammor som de i böckerna
kan. Sedan gick hon, äntligen, om de nu bara kunde somna snart.
Hon ville inte vänta längre, kunde knappt bärga sig längre, men
hon var tvungen. Mamma och pappa förstod aldrig, de kunde inte
förstå varför hon ville bli populär. Populär betydde att alla gillade
en, det hade Ami sagt och Ami hade varit jättesmart, smartast i
hela klassen. Ami kunde många jättesvåra ord, så hon visste att det
måste vara sant. Det var bra att var populär, det var inte bra att inte
vara populär, alltså skulle hon bli populär. Hon tyckte det var synd
att Ami inte kunde se det. De hade hittat Amis kropp i skolan en
dag och de gamla skvallertanterna, som alltid satt någonstans och
tjattrade, sa att ett spöke tagit Ami. Lärarna sa att Ami hade blivit en
ängel nu. Klassen hade varit ledsna mycket länge, och Takara hade
varit ganska ensam efter att Ami blev en ängel. Gud var bra orättvis,
Takara kände att hon säkert tyckte bättre om Ami än Gud, alltså
borde Gud låtit henne behålla Ami.
Takara kunde äntligen höra pappas snarkningar, han snarkade
alltid högst, mammas snarkningar var svaga och lätta, det gick
knappt att höra dem om man inte ansträngde sina öron. Men de
var där, mammas snarkningar, så mamma sov också nu.
Takara tog sin ficklampa, ifall att det hann bli så mörkt att hon
inte skulle kunna se. Därefter smög hon tyst ut genom dörren och
stängde den så tyst hon bara kunde och började sedan springa för
allt hon var värd mot kullen, men hon stannade vid foten av den,