Untitled

inget mer. När hon såg sig omkring såg hon sin kropp röra sig.
Takara kunde känna att det hemska leendet kom tillbaka men istället
för att det satt i ansiktet på vålnaden, så satt det i hennes eget
ansikte.
Då såg hon det. Berlocken. Den hade inte en blomranka. Det var
ett kors. Och när hon vände på den, det stod inte Takara. Det stod
Acwelan. Anden hade stulit hennes kropp!
”Undrar just hur mamma och pappa reagerar när de får se mig
istället.” hånlog ”Acwelan” gick till köket och hon kom tillbaka med
en stor kökskniv i sin hand.
”Men det är inte som om de får njuta av mitt sällskap länge! Inte i
livet i alla fall.”
”Vem är du?!” skrek Takara så högt hon orkade.
”Aaah. Har de inte sagt det? Jag är din kära syster, lilla tvilling.
Systern våra föräldrar mördade när vi föddes! Jag fick aldrig leva!
Bara för en liten förbannelses skull mördades jag när vi föddes! Jag
ska ha min hämnd! De ska dö! Precis som alla andra!” skrattet från
Acwelan var kallt och rått.
Takara stod still. Hon kunde inte röra sig. Hon ville fråga vilken
förbannelse, men vågade inte, rädslan var för stor. Hur kunde hennes
snälla föräldrar ha gjort som Acwellan påstått? Det kunde inte
vara sant.
”Är det inte underbart ironiskt lilla syster?! Att du döptes till
Takara, ”skatt”. Medan jag. Jag döptes till Acwelan, ”att mördas, förintas”?!
Men nu är jag Acwellan! ”att mörda, förinta”?! Men oroa
dig inte, syster lilla, jag ska hämta mamma och pappa. Sedan ska vi
leva tillsammans för alltid! De ska älska oss båda nu! ”
Den här gången lät Acwellans skratt likt det en ond vetenskapsman
eller skurk i en tecknad serie hade när deras plan nästan var
klar eller redan hade lyckats en del. Men det här var ingen serie
och säkert skulle ingen hjälte rädda dem nu.
Ami höll om henne medan Acwelan, eller om det var Acwellan,
försvann. De grät tillsammans alltmedan dödsskrien från Takaras
och Acwellans föräldrar hördes över staden.
9