Untitled

trött efter språngmarschen, och satte sig ner. När pulsen och andningen
hade börjat fungera nästan normalt igen tog hon ännu ett
par minuter på sig att samla allt mod hon kunde förmå sig. Hon
skred mot huset och lade handen mot handtaget. Det var kallt.
Hon kände en våg av oro och skräck välla över henne medan hon
sakta öppnade dörren med ficklampan i högsta hugg.
Där inne såg det ut som ett vanligt hem, om än dammigt och
ovårdat.
Det såg ut som om ägarna bara gått ut och inte kommit tillbaka.
Det kunde varit så.
Takara kunde ju inte veta om varit så eller inte, men om det varit
så, varför hade de inte tagit med sig sina saker när de flyttade? Hon
tog ett par trevande steg och vinden tjöt genom osynliga hål någonstans.
Golvet höll ännu. Hon tog modigt ett par steg till. Inget
hände. Kanske hade mamma och pappa fel? Det verkade inte vara
något fel på golvet. Hon gick sakta in mot vad som måste varit ett
vardagsrum eftersom det fanns soffor.
Gamla trasiga fotografier låg strödda över golvet, det gick inte ens
att se vem eller vilka som var på bilderna.
Köket var inget särskilt, bara väldigt dammigt, det enda konstiga
med det var att det liknade köket hemma. Trappen upp var knarrig,
men Takara fortsatte i alla fall, hon ville se övervåningen också.
Sedan kunde de i klassen inte säga att Takara inte var modigast.
Hallen var mysig med mjukt röda tapeter och trasiga lampor, mattan
under henne var mjuk, men hon fick gå försiktigt för att inte
röra upp för mycket damm. Hon ville inte att hennes föräldrar skulle
få veta att hon varit där utan lov, de skulle säkert veta att det var
hon om hon lämnade spår.
Det var inte särskilt intressant för att vara ett spökhus. Lite läskigt
var det, men inte fullt så illa som de andra sagt.
De andra rummen hade varit sovrum, ett för vuxna, ett för barn
och ett för gäster. Och ett badrum.
Hon gick ner igen. Hon hann tillbaka i hallen när hon hörde det.
7