Untitled

0
Sara
Han minns den stora klockan i blänkande järn och tågstationens
rödmurade väggar, hur det stack ut från sin omgivning av mörk
granskog. Spåren som slingrade sig kors och tvärs för att mötas, gå
ihop, delas igen. Han ser de små folkhoparna på perrongen, de är
samma då som nu – människor som stannat upp mitt i språnget,
lika flyktiga som de är tidlösa. Människan kommer alltid vara på väg
och själv hade han varit på väg bort. Från vad kan han inte längre
minnas. Kanske spelar det heller inte någon roll, huvudsaken är att
han minns – att han minns Sara och hennes bruna labradorvalp.
Han kan se det tydligt framför sig nu, han hade precis stigit av tåget
och det första som mötte honom var synen av den unga kvinnan
som stått en bit bort men ändå så klart urskilt sig från de övriga.
Det var något med ljuset, hon skimrade i solen som av elektricitet.
Kanske är det denna bild som får honom att känna ett svagt sting i
bröstet, som av en plötslig stöt eller som om han glömt något. Bitvis
kommer händelsen från tågperrongen tillbaka till honom, scenen
är densamma, ljuset är detsamma och känslan av att tiden stannat
upp är också den, helt och hållet, densamma.
Det var första gången han såg en brun labrador och han skrattade
åt den chokladfärgade hunden hon höll i sina armar, som
sprattlade åt alla håll och försökte slita sig loss. Han minns hur hon
kämpade för att inte tappa valpen och hur hon, när hon fick syn
på honom, höjde armarna och hunden i en hälsning. Det var en
varm sommardag, säkert nästan trettio grader i skuggan och han
svettades under den kortärmade skjortan. Asfalten under hans fötter
brände genom skornas tunna sula. Sara stod i skuggan av det
sluttande taket och hennes breda leende fångade hans blick med