Untitled

Dimman blindar men vi vet vilket håll som är vårt, vet instinktivt
den ena foten framför den andra. Rör oss på impuls, bävan.
Man hör bara stegen nu. Du har också tystnat, dina ord har eroderat
eller drunknat. Vi medicinerar inte, vi skaver bort det mot
vägen, försöker skrapa bort det med avstånd.
Du hostar, halkar till. Kramar handen till ett stöd, jag sneglar på
dig, på de andra. Du blundar, de blänger. Jag stirrar tillbaka, skjuter
in ögonen i deras, inser det är samma. Man förstår hoppet och
rädslan vara samma.
Man stannar upp, blinkar till. Letar glömda ljud i halsen, stöter
dem utåt.
Viskar: dra mig runt min axel, nu vänder vi oss om.
8