Untitled

SIrI
Solen faller allt lägre mot horisonten. Hon försöker komma ihåg
vad det är för veckodag men misslyckas. Kanske är det måndag,
kanske fredag. Om det är måndag så måste hon till jobbet imorgon.
Hon har patienter som litar på henne, som behöver henne.
Festen tar väl slut snart. Någon fnittrar en bit bort. Öarna ligger
och guppar i skymningsljuset. Hon har alltid gillat natten. Det är
skönt att inte kunna se. När hon var liten hade hon en lysande
jordglob på sitt rum. Den spred ett blått spöklikt sken omkring sig.
Ibland släckte hon den och lät skräcken krypa på henne gradvis.
Hon tänkte på monster, på mord och på ondskefulla ögon gömda
i mörkret. Hjärtat slog snabbare och snabbare. Ändå så tände hon
inte. Svetten bildade små nålhuvuden på hennes hud. Hon stirrade
ut i mörkret med vidöppna ögon, varenda muskel spänd. ”När som
helst kommer dom”, tänkte hon, ”när som helst hoppar dom över
mig.” Blixt stilla låg hon och vässade sin hörsel så att minsta viskning
skulle höras, minsta susning. Nattens ljud förvandlades och
förvreds. Elementens knäppningar, pappas snarkningar, allt blev
farligt och obekant. Hennes eget hjärta som slog hårdare och hårdare,
så hårt att hela världen måste ha hört det. Sen höll hon andan
för att låta mindre, höll och höll. Blodet som pumpade. Lungorna
som höll på att sprängas. Ett väsande i mörkret. Och då, precis när
hon var på väg att skrika, så tände hon, och jordglobens blåa hav
svalkade hennes skräck.
Hennes mörkerrädsla är kvar än idag, men hon gillar den, gillar
att gå själv någonstans mitt i natten och att ha skräcken där
just under ytan, redo att när som helst bryta fram och ta över. Nu
är det mest våldtäktsmän och mördare hon fantiserar fram. Dom