Untitled

ett sätt hon aldrig hade varit med om tidigare. Bild efter bild kom
och gick. Ensam på skolgården, pratande med korparna och skolkamrater
som skrattande sprang omkring. En vacker sångröst som
aldrig tycktes bli hörd. Glittrande pokaler vunna efter åtskilliga
idrottstävlingar, med medaljer i handen i ett prydligt rum. Skärsår
på armarna. Stela leenden. Ett humör som aldrig tycktes dala trots
den påtagliga ensamheten. Ögon som blev mer och mer avståndstagande.
Och korparna som blev fler och fler vid hennes fötter. De
hackade på hennes ben, trodde de var larver. De gick igenom dem.
Hon bleknade bort, fanns inte. Inte ens för korparna.
Lina vaknade svettig, skakande. Hon såg på sina händer. De var
så bleka. Nästan genomskinliga. Man kunde se flera blodådersystem
som grenade ut sig för att bli mindre och mindre och slutligen
upphöra någonstans i djupet av kroppen. Vart var hon? Just det ja,
i stugan. Huvudvärken var där igen. Hon lyssnade efter Hugo. Han
låg vid hennes fötter hörde hon, men kände inte hans värme. Hon
kände inte sina ben.
“Hugo, vad är det för fel på mig? Jag kan knappt röra på mig…”
hon såg sig om efter sina pärmar och fann dem turligt nog inom
armlängds avstånd från sängen. Hon släpade upp dem en efter en.
De var så tjocka, så tunga. Fingrar öppnade dem ryckigt, ögonen
såg knappt orden som så omsorgsfullt hade skrivits ner.
Hugo kom upp och lade sig bredvid henne, över pärmarna. Han
tittade på henne med sina bruna hundögon.
“Det är det enda som är sant”, sa Lina efter en stund till honom
och kliade honom långsamt vid öronen. “Du är människans bästa
vän. Det hade de rätt i, de där andra. Du stannar väl hos mig i alla
fall?” Hugo makade sig lite närmre och blundade sedan. De somnade
tillsammans utan drömmar.
Morgonen efter gjorde hon ingenting. Hon tittade mest på den
lilla biten som var kvar av morotskakan, försökte skriva ner något i
ett nästan tomt block, men lyckades inte få fram ens en liten tanke.
Såhär såg hennes dagar ut i två veckor framöver. Sittande vid sitt
skrivbord, med muggen kaffe och kakan på assietten framför sig
och med pennan i handen utan att ett ord kunde frambringas.
99