Untitled

medan vi erinrar oss vår gemensamma lilla historia. Romantiska
kärleksanekdoter spelas upp innanför mina ögonlock när jag försöker
stänga ute alla utom oss för en stund. Alla minnen ligger under
ett filter av melankoli, blekare men klarare än allt annat jag minns.
Hon vill dra det från början, så vi gör väl det.
Första gången vi träffades var såklart i tonåren. Hon var mycket
äldre än jag, utan att ha åldrats en dag sedan dess. Bland folköl och
häxdekokter av sprit presenterade hon sig som Dekadans och log ett
varmt leende mot mina fascinerade ögon. I hennes såg jag en vindlande
väg bort, hon skulle hjälpa mig iväg från denna vardagens
misär. Vi sa ingenting mer till varandra den kvällen, men det dröjde
inte länge förrän vi sågs igen. Hon sa att hon visst kunde erbjuda
sig själv som flyktväg, att jag skulle få falla i henne så många gånger
det krävdes och tills jag blev nöjd. Hon hade ingenting emot misslyckade
försök och väntade godtroget om det tog tid mellan våra
möten. I början fick jag bestämma själv, ända upp i tjugoårsåldern
satt jag vid spakarna i vårt förhållande. Efter mina tjugonågonting
år hade jag fallit en gång för många och jag var förälskad i henne.
Till viss del kände jag mig lurad. Hon fascinerade mig fortfarande,
inte för att jag kunde spegla min oskuld i henne längre men för att
hon visade upp de mest groteska sidor av världen.
Det var väl egentligen då som vår relation blev intressant, när jag
hade blivit medveten om henne, medveten om att hon var någon
eller någonting att förhålla sig till. Jag visste till viss del vad jag gav
mig in på varje gång jag bestämde mig för att träffa henne, men
jag visste också att hon skulle visa upp en sida av sig själv jag ännu
inte fått se. Inför henne stod man var gång mållös, det kunde vara
8