Untitled

en brister än att aldrig spänna bågen.
Detta då han inte öppnar flaskan och låter den hålla samtal. Jag
tycker bra om honom.
För ibland får man leta i en motsats, djupt nog i en motsats för
att hitta sina ståndpunkter. Min far tycks ha slitit hål i metatanken,
rotat sig fram till dess kärna, skalat den till stoft och därefter dragit
sina. Men i själva verket sitter han sjunken i sin stol, stoppar en
pipa och lyssnar på pjoddarna med ett lugn vi andra letar efter i
begrepp.
Han tycks obrydd. Absolut som småsång framför en folkvisa.
Apatisk som nordiskt vemod. Bekväm och tillfreds som poeten,
trygg i självömkan – och detta lugn, detta lugn vet han nog inte av.
Jag ser mycket av min far i mig. Jag ser till mitt sällskap i jämförelse
och försöker, men lyckas inte bry mig mindre om vad dom
tror sig ha att berätta.
Jag har alltid varit motståndare till den egna stoltheten. Jag kalllar
den överflödig och trivial, men erkänner att i dess bromsande
natur brukar man hitta ett någorlunda lugn som är behändigt när
man ställs inför frågor.
Jag kan uppskatta det subtila i personer, oberoende av situation
och sammanhang när de står inför ett val – och jag lutar mig mot
deras karaktär när jag står till svars. I min nuvarande situation, där
dörren leder till utgångspunkten, där begreppet slår mynt, där valets
tvetydiga reglemente inte skrivits än – här har någon, oberoende
av situation och sammanhang, en del att förklara.
Någon, för ett sällskap på tre, bjuder på fika, trädgårdsmöblemang
och den egna frånvaron. Mitt sällskap bjuder på självupptagna
reflektioner komna ur ensidiga erfarenheter och spunna kring
ett totalt vakuum. Jag bjuder på det måttliga intresset och avsmak
när deras åsikter rinner mellan tänderna som vitt skum mellan
picknickplats och döda barn.
Mitt sällskap, i en stunds självdistans, inser var vi är någonstans.
Det bekräftas av rummets dörr som leder hit och dess fönster, från
vilket de ser ett rum som detta, mig som sitter lutad över trädgårdsmöblemanget
och sig själva, ansikte mot ansikte.
Jag drar fingrarna genom håret medan mitt sällskap sätter sig.
117