Untitled

kondoleanS Fröken dekadanS
Där i hörnet sitter hon, min allra första kärlek. Det är snart hennes
fest, hon ska sakta ta över den från mig. Tillställningen är i
god stämning och i dansande glädje, men bara att jag vet att hon
finns så dras jag till hennes hörn. Kanske att det dröjer men senare
kommer jag att sitta i hennes knä om jag inte bett henne sitta i
mitt. Jag försöker hålla mig ute i köket med vänner som är försjunkna
i ytterst tänkvärda samtal om de flesta av vardagens banalare
betraktelser. I tamburen skojas det i toalettkön och jag skrattar instämmande
ett tag utan egentlig anledning att köa. Så står jag vid
fönstret och andas in andras cigarettrök och lyssnar på koncentrerat
gitarrplinkande så länge rökarna roterar, tills jag avverkat dem
alla. Längst uppehåller jag mig på det lilla hemmagjorda dansgolvet
där jag stångas på skoj och sjunger med i favoritlåtar. Allt för att
skjuta upp detta oundvikliga lilla hörn där hon sitter och allt som
följer med det.
Så sitter vi tillslut bredvid varandra och tänker tillbaka på det
liv vi levt tillsammans. Hon vet att jag försökt hålla mig undan och
hon försöker begränsa sitt nöjda hånleende till ena mungipan.
Det känns som evigheter sedan vi hade ihop det senast, så blir det
väl förvisso alltid när man hällt upp spriten sent om kvällen. Hon
häller upp, eller kanske är det jag. Festen runt omkring fortsätter
80