Untitled

vet bara inte om hon orkar med patienterna nu.
Tavlan på väggen gapar mot henne. En svartröd stuga upplyst av
”det mörka ljuset”. Ibland tänker hon på Ella när hon ser Lehrin,
den där blandningen av ensamhet och intensitet. Det ljusa mörkret.
Anders var mer kontrollerad, eller instängd kanske man kan
säga. Hon smeker sig själv över magen och försöker förnimma fostret
under hudens fjorton lager, inklusive slemlagret.
”Vill du bli morfar pappa?”
Hon talar in i en tyst telefonlur. Pappa är död sen flera år tillbaka.
Hon tar upp bilden från första undersökningen. Fostret ser
konstigt ut. Dessutom så har hon alltid tänkt att Anders skulle vara
med. Utan honom känns det bara fel. Hon kommer att ligga där
ensam och svettas. För ett ögonblick funderar hon på att ringa
mamma men hon orkar inte, vet inte vad dom skulle prata om.
”Mamma fick något stort fysikpris förra året pappa, du skulle sett
när hon berättade det. Vi åt middag tillsammans och hon sa det
liksom i förbifarten, som om det inte var någon stor grej. Sen skyggade
hon med ögonen nästan som om hon skämdes. Jag skålade
med henne och log. Sen struntade jag i ceremonin, fast jag visste
vad den betydde för henne. Mamma tog emot priset utan någon
familj närvarande. Fast Ella var förstås där.”
Och hon kan se mammas ansikte framför sig, den generade
blicken när hon kommer med sina försynta frågor. Hennes tjocka
härliga hår som Siri alltid lekte med när hon var liten. Hennes alltid
så korrekta klädsel och hennes alltid så väl avvägda sminkning.
När hon berättade att hon fått priset så tändes en nästan barnslig
glimt i hennes ögon. Men hon skämdes för den, ville inte visa den.
Kanske ville Siri heller inte se den.
”Pappa, jag orkar inte prata med mamma just nu. Hon vet inte
ens om barnet.”
Hennes röst allt lägre nu. Telefonluren hårt mot örat. Förut brukade
det hänga en spegel här, men hon flyttade den för att hon inte
ville se sig själv när hon pratade med pappa.
Hon har svårt att se ett ansikte utan att försöka läsa det.
Kanske är det en yrkesskada. Sen kommer Didrik att sitta där
imorgon och skaka av medicinering och nervositet. Ögon som vill