Untitled

hade inte tänkt på vykortet. Att jag måste gå och posta det. Och
efter att jag postat det hade jag kanske inte tagit en annan väg hem.
Om jag hade varit någon annan.
Nu sprakade det bakom mig och kvinnan lämnade fönstret. Jag
fylldes av lättnad, kände hur mitt ansvar lossnade, hon skulle ta
hand om det här nu. Så jag gick.
När brevbäraren släppte ner tidningen i brevinkastet i morse så
fanns den där, på sidan fem. Inte en jättestor nyhet, men den fanns
ändå där med en bild på det brinnande huset och en kort artikel.
”Polisen misstänker att branden var anlagd, en person har fått lindriga
brännskador men ingen har, enligt uppgifter från polisen, fått
några bestående skador.” Jag la ifrån mig tidningen och började
skriva. Jag behövde sortera mina tankar och jag antog att om jag
hade ett utkast, historien skriven i bokstäver på papper vore det
lättare att se händelseförloppet, att förstå det eller i alla fall ta det
till mig. Jag vet inte om det fungerade. Jag fick bara en känsla av att
något inte stämde, att jag såg förbi något väsentligt.
Jag plockade upp tidningen igen, läste deras historia direkt efter
att jag läst min. Jag kan se parallellerna, att vi beskriver samma sak
fast från olika håll och med olika innebörd. ”Polisen misstänker
att branden var anlagd.” Där – ”och en person iakttogs på gatan
utanför det brinnande huset innan personen snabbt försvann från
platsen.”
Det slog mig nu.
Men jag har ju inte gjort något. Jag gjorde ju ingenting.
Jag gjorde ingenting.
77