Untitled

arkIvet
I
I mitt rum står ett gammalt arkiv, från vägg till vägg och högt nog
att taket lutar sig mot det då hon som bor ovanför går över de
bräckliga bräder som gör golvet. Det stod här när jag flyttade in,
men jag har inte haft någon användning för det. Lådorna är låsta
och nyckeln är borta.
Jag har slutat undra över det. Det småsjunger för mig, folkvisor
på orörda instrument, och åtminstone ger det karaktär åt mitt rum,
som för övrigt verkar obrytt om min trivsel.
Numera har jag en hel konsert i huvudet, men jag gör nog bäst i
att inte undra. Jag är som jag kommer ihåg mig och jag gör mig bäst
tystlåten. Jag såg bättre ut innan jag tappade mitt hår. Jag pratade
mer innan jag kom hit, skrev fler brev än vad jag postade och var
inte lika bunden till var jag befann mig någonstans – men här har
jag det bra och jag behöver inga fler nycklar.
Idag vaknar jag som jag alltid gör, med poeterna i koppel som
jag stramar åt när dom skriker, och jag kastar dom ett adjektiv när
dom skriver.
Det sägs att insikt inte kommer utan total världslig uppoffring,
men jag brukar unna mig en whiskey om morgnarna. För det dom
kallar nirvana har jag besökt, men jag var tvungen att kissa. Den där
lyckan har jag varit med om, men jag tyckte den var tråkig – Idag
vaknar jag som jag alltid gör, sätter mig till rätta vid trädgårdsmöblemanget,
som stod här när jag flyttade in, knyter skägget redo för en
ny dag, mäter ut dagen i cigaretter, tänder den första och väntar på
hänförelse.
Man måste acceptera sitt kaos och ta konsekvenserna av det, när
man slutat undra över det – och kaos möter man bäst sittandes.
114