Untitled

Även två av de bästa penslarna var borta. Odd hade inte rört sig
långt från platsen under de fem timmar han avtecknat horisonten,
så vem som rimligtvis stulit något på en sådan övergiven plats
var svårt att avgöra. Trovärdigast var att det bortkomna materialet
flugit iväg och smugit sig in bakom ett träd eller en sten där ögat
inte naturligt kunde urskilja det. Logiken bjöd därför på ännu ett
sökande i omgivningen, men när mörkret kröp på var sakerna fortfarande
försvunna och Odd övertygades om att det var stöld det
handlade om.
Perioden som följde var kontrastlös. Det regnade på ostyrigt schema.
Utanför sovrumsfönstret stod byggnationen i stiltje. Varken
kranen eller någon annan maskin syntes till och endast några fåtal
västklädda män upptäcktes i fragment av periferin. Att måla var
uteslutet på grund av vädret och stölden hade Odd registrerat som
en varning, kanske var han inte menad att måla. Under två månader
smutsades lägenheten ner av dragande fötter, en sjukskrivning,
fryspizza och papptallrikar. Tiden och det ovårdade levernet suddade
i minnet, vad som egentligen hänt blandades med föreställningar.
Det var slutligen oklart om tavlan och penslarna försvunnit
i skogen eller på tåget.
I ett kraftryck en dag städade han i sin skit och fick då syn på
akvarellerna, penslarna, staffliet och de orörda vita ytorna som han
stuvat undan efter stölden. Han insåg i samma stund att utan sin
skapande hobby skulle det alltid saknas något. Resultatet blev att
han köpte en bil för resor mot tidigare aldrig målade horisonter.
Till skillnad från tåget skulle bilen skydda utrustningen mot stöld.
Han blåste på den nyfunna glöden, sattes i brand och sprakade som
aldrig tidigare.
“Vad har hänt?” frågade kollegorna på jobbet.
“En världsklassbil från Sverige”, svarade han.
Dessutom köpte han en ny tv. I förhållande till bilen kostade en tv
ingenting och kändes därför som en passande investering. Bil- och
tv-köpet firades med löftet om ett träd i nästa horisont och löftet
hölls under första utflykten efter stölden. Trädet blev en skral och
spretig siluett i den blåvitmelerade horisonten vid slutet av en vallmoäng.
Trädet liknade inte alls ett träd med sina stympade armar,
8