Untitled

Lina som redan som liten varit nyfiken på allt och frågat varför
människor gjorde eller inte gjorde som de gjorde.
“Var kakan god?” frågade Lina till sist. Hon ville bli av med sin
mamma, kände sig obekväm. Hon behövde packa ihop det sista så
hon kunde ge sig av så fort som möjligt nästa morgon.
“Javisst, du är ju riktigt duktig på att baka! Men, du kan väl vänta
med att åka i alla fall? Pappa vill träffa dig, det vet jag. Jag kan ta
med honom hit imorgon! Du kan väl vänta en dag med att åka?”
“Mamma”, sa Lina bestämt och reste sig upp “Jag har saker att
ordna med. Det är jag säker på att du förstår. Det blir lätt så när
man ska flytta.”
“Men du väntar tills i övermorgon? Pappa och jag kommer hit
imorgon vid lunchtid. Söndagsmiddag, det blir väl trevligt?”
Lina svarade inte. De gick ut till tamburen där Gun hade fått
lämna sin jacka på golvet, då klädhängaren såldes för tjugo kronor
till en ung kille på loppmarknaden.
“Hejdå då”, sa Lina till sin mamma för sista gången i sitt liv.
“Hejdå, vi ses imorgon” svarade Gun och kastade sig över henne
i en förtvivlad kram. Lina stelnade till vid berörningen. “Vad har du
varit med om flicka lilla”, mumlade Gun i hennes öra, “Du måste
prata med mig. Snälla. Jag vet att vi inte har varit de bästa av föräldrar,
men det är inte ett lätt jobb. Och du…”
Lina lösgjorde sig ur kramen och backade undan ett par steg.
“Det är ingen fara. Jag gör det jag vill, det vet du.”
Gun tittade på henne utan att säga något och vände sig slutligen
mot dörren för att gå. Där, på insidan av dörren hängde lappen
med punkterna om hur man skulle göra för att försvinna. Hon tittade
på den, blinkade flera gånger och höll på att vända sig om
igen när Lina sträckte sig fram, förbi sin mamma och öppnade dörren.
Hennes mamma gick långsamt ut och tittade sedan tillbaka på
sin dotter och fick nästan dörren på näsan när den smälldes igen
framför henne och reglades från insidan.
Genom titthållet i dörren kunde Lina se att hennes mamma stod
kvar ungefär i tjugo minuter, innan hon slutligen tårögd gick därifrån.
Hon antog att listan hade sagt det hon själv inte hade kunnat
yttra. Hon hade aldrig formulerat för sig själv varför hon tänkte
97